Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Senare Afdelningen. Konungaväldets period, 1771—1809 - 8. Förmyndareregeringen, 1792—1796 och Gustaf IV Adolfs egen regering, 1796—1809. Finska kriget, 1808, 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Just vid denna tid hadc konungen till sin egen och
rikets olyeka begynt inblanda sig i Europas allmänna
statsangelägenheter, följande dervid samma emot den franska
revolutionen fiendtliga politik, som Gustaf III under sina sista år.
Sommaren 1803 reste Gustaf Adolf med sin gemål till
Tyskland, der han dröjde halftannat år, för der mesta i Baden,
drottningens fädernesland. Under hans vistelse der inträffade,
att en bourbonsk prins, hertigen af Enghien, i Mars 1804
våldsamt bortfördes från Tysklands område till Paris, der han
blef dömd till döden och skjuten. Kort derefter lät Napoleon
utropa sig till Frankrikes kejsare med ärftlig värdighet. Dessa
tilldragelser fylde konungens sinne med oförsonligt hat emot
detta “korsikanska vilddjur", som han på fullt allvar trodde
vara Uppenbarelsebokens odjur. Han försökte på allt sätt
uppegga de tyska hofven till hämnd emot Frankrike och
erbjöd åt de emigrerade bourbonerna en tillflyktsort i sitt
rike, i anledning hvaraf de franska prinsarne i sjelfva verket
höllö ett familjemöte i Kalmar om hösten 1804. Men de
europeiska magterna visade i början alltför liten benägenhet
att bryta freden; Armfelt, som i Wien använde alla medel
för att förmå Österrike till krig, blef nästan direkt utvisad
derifrån, och hans besök vid preussiska hofvet lyckades
ännu mindre. Först då England och Ryssland hadc förenat
sig med Sverige till ett krigsförbund och äfven Österrike efter
mycken tvekan slöt sig till dem, syntes Gustaf Adolfs
förhoppning förverkligas. I November 1805 kom han åter till
Pommern och fick under sitt befäl äfven den ryska styrka, som
hade anländt dit. Men innan ännu den svenska konungen i
sin obeslutsamhet hade hunnit ens börja sin krigiska stråt,
hade Napoleon i söder besegrat Österrikes stridskrafter och
vid Austerlitz (den 2 December 1805) slagit såväl Österrikes
som Rysslands kejsare. Den svenska armén, som hadc
framryckt ända till Elbe, mötte derstädes preussarne, och nödgades
åter draga sig tillbaka. Gustaf Adolf, som för denna gång
hadc fått nog af krigiska företag, begaf sig om hösten 1800
tillbaka till Sverige, och man hade nu skäl att emotse
fredliga tider.
Men just då hade hofvet i Berlin slutligen råkat i krig
med Frankrike och blef sålunda nu svenska konungens
bunds-förvandt. Lyckan var likväl icke blidare mot preussarne, än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
