Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Senare Afdelningen. Konungaväldets period, 1771—1809 - 8. Förmyndareregeringen, 1792—1796 och Gustaf IV Adolfs egen regering, 1796—1809. Finska kriget, 1808, 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den hadc varit emot Österrike. Slagen vid Jena och Auerstädt
(den 14 Oktober 1806) tillintetgjorde på en dag Preussens
krigiska rykte och‘ lade hela den preussiska monarkien för
Napoleons fotter. I början af år 1807 inträngde fransmännen
redan i svenska Pommern, hvilket blott genom en ingången
vapenhvila räddades. Men nu uppflammade Gustaf Adolfs
krigiska ifver ånyo. I Maj kom han för tredje gången till
Stralsund, hemtade med ”sig dit nya trupper (bland annat äfven
ett par tusen man från de finska regementena) och uppsade
vapenhvilan. Olyckligtvis hadc det egentliga kriget då redan
upphört. Napoleon hade slagit ryssarne vid Weicjisel i flere
drabbningar, och kejsar Alexander hadc i Tilsit begynt
fredsunderhandlingar med Frankrike. Under sådana omständigheter
fördrefvos svenskarne med ringa möda, först inom Stralsunds
murar och sedan till Krigen, derifrån de om hösten genom en
särskild öfverenskommelse tillätos att återvända till Sverige.
På hela det europeiska fastlandet vågade ingen mera motstå
Napoleons magt; endast England, hafvens beherskare, stod
fortfarande upprätt och hade desåa dagar (den 7 September)
med våld fört danska flottan från Köpenhamn, för att den
nämligen ej skulle tagas i beslag af Napoleon. Men svenska .
konungen, som ännu genom Rysslands bemedling hade kunnat
ingå förlikning med Frankrike, förblef envist vid förbundet med
England, men vidtog likväl icke de rustningar, hvilka detta
öfvermodiga uppträdande skulle hafva fordrat. Och likväl
skulle det redan varit hög tid att rusta sig; ty Napoleons
hämnd dröjde ej mer. Verldens beherskare ville icke lemna
en obetydlig småkonungs envishet ostraffad, utan beslöt slutligen
störta Gustaf Adolf från tronen och söndersplittra hans rike.
Vi hafva nödgats i korthet beröra dessa allmänna
tilldragelser i Europa, för att förstå den ödesdigra skickelse, som
nu med anledning deraf* bereddes Finland. I Tilsit, hvarest
Napoleon och Alexander gjorde sitt fördrag och delade emellan
sig herraväldet öfver verlden, hadc den förstnämnde fordrat,
att Alexander skulle taga svenska konungen under sin
upptuktelse och bedt honom såsom lön för sin möda hålla till
godo med Finland. Alexander var likväl föga. benägen för
detta förslag; den svenska konungen var hans svåger och
bundsförvandt, och det land, som genom ett dylikt lömskt
öfvcrfall skulle förvärfvas, syntes knapt lima mödan af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
