Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Senare Afdelningen. Konungaväldets period, 1771—1809 - 8. Förmyndareregeringen, 1792—1796 och Gustaf IV Adolfs egen regering, 1796—1809. Finska kriget, 1808, 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innan något lagligt begifvande från sjelfva folkets eller dess
förra regerings sida ännu hade skett, sårade finnarnes heligaste
känslor, men visade derjämte, huru lågt sjunket man redan
ansåg Sveriges rike vara. Det är i sjelfva verket en känd
sak, att sjelfva Sverige redan var bestämdt att delas mellan
Danmark och Ryssland; Danmark hade i Mars förklarat krig, en
fransk här under Bernadotte tågade redan emot Öresund och i
St. Petersburg var man betänkt att skicka 10,000 man öfver Åland
till Sverige, hvarjämte en från Kurland afsänd rysk ströfkår redan
äfven intog Gotland, ehuru denna ö snart blef åter eröfrad. Sålunda
syntes nu den gamla verldsordningen vara helt och hållet rubbad,
och det var ganska ovisst, hvad det lilla finska folket skulle
kunna rädda åt sig undan denna förödelsens styggelse.
Under dessa svåra förhållanden vandrade finnarne öfver
hufvud det rättas enkla stråt, och de behöfde ej heller till
slut ångra detta sitt handlingssätt. På de- orter, hvarest
fienden herskade, gicks väl den aftvungna eden med få undantag,
och detta oroade naturligtvis samvetena, ehuru det likväl ej
förmådde binda dem; äfven de civila embetsmännen skötte
sina vanliga åligganden äfven efter det främmande väldets bud,
och det saknades ej heller sådana, hvilka i de inträffade
förändringarna sågo en ny framtid för Finland. Men hären
för-blef fast och otillgänglig för allä lockelser och hotelser, och
till och med befolkningen var beredd att gripa till vapen, så
snart tillfälle dertill erbjöd sig. Sålunda hade redan i början
af Maj befolkningen på Åland rest sig under prestmannen
Henrik Johan Gummerus’ och länsmannen Arérfs ledning och
med bistånd af en från Sverige ankommen ströfkår
tillfångatagit de ryssar, som befunnos inom deras område. Äfven i
fredliga värf ådagalades mandom och fasthet. Då Buxhöwden
i början af April lät kungöra, att de finska officerarne, om de
ej inom tre veckor öfvergåfvo de svenska fanorna, skulle
förlora sina löner, boställen och andra dem utlofvade förmoner,
ja dessutom ännu förlora all sin egendom till kronan, — så
påminte landshöfding Wibelius i Kuopio hans excellens i en
fast och allvarlig skrifvelse, att detta stred emot landets lagar,
dem man hadc lofvat hålla i helgd. Det mest storsinnade
bevis på ädel och manlig fasthet gaf den store finske
rätts-lärde professor Matthias Calonius i det program, hvilket han
den 21 Juni 1808, vid afslutandet af sitt rektorat vid Åbo
akademi, i tryck utgaf. I det han prisade fiendens visade
uigit&ed öy ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
