Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Senare Afdelningen. Konungaväldets period, 1771—1809 - 8. Förmyndareregeringen, 1792—1796 och Gustaf IV Adolfs egen regering, 1796—1809. Finska kriget, 1808, 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mankommo i sjelfva Finland just som bäst landets ständer i
Borgå, for att öfverenskomma om fördrag med Rysslands
mäg-tige herskare. Finlands förestående öde var sålunda redan visst.
Den slutliga freden dröjde likväl ännu en tid och kriget
fortsattes derför, ehuru med mindre stridskrafter. Vid vårens
ankomst trängde Schuvaloff småningom söderut i Westerbotten
ända till Umeå, och den finska afdelningen, som nu erhöll
Sandels till befälhafvare, hade dragit sig sex mil sydligare. I
början af Juli framryckte Sandels till Hörnefors bruk,
hvar-ifrån dock ryssarne den 5 Juli fördrefvo honom; vid detta
tillfälle stupade efter en manlig strid den tappre Duneker,
som med sina Savolaksare betäckte de öfriges reträtt. Under
sommaren hade likväl svenskarne den fördelen, att de med
engelska flottans bistånd kunde hålla hafvet i sitt våld. Den
engelska amiralen Saumarez hadc nu kommit till Finska viken,
hvarest han på flere ställen oroade ryssarne, lät uppbygga
batterier på Porkkala udde och gjorde landstigningar vid Björkö
och Säkkijärvi. Äfven svenskarne försökte att till sin fördel
begagna den öppna väg, hafvet erbjöd. Sålunda landsteg en
svensk förstärkning i Vesterbotten vid Katan i fiendernas rygg;
den blef dock åter förjagad till sina skepp. Detta var den’
sista affären under kriget Kort derpå ingicks vapenhvila,
och freden gjorde slut på alla vidare strider.
Under tiden hade nämligen Sveriges rikes ständer (till
hvilka Finlands representanter ej längre hörde) den 1 Maj
sammankommit i Stockholm; hertig Karl hade blifvit vald till
konung och den 29 Juni krönt under namn af Karl XIII.
Den nye regentens ifrigaste önskan var att få slut på kriget,
och sålunda sammankommo fredsunderhandlarne den 9 Augusti
i Fredrikshamn. Sverige representerades af friherre Kurt von
Stedingk, förut bekant såsom chef i Savolaks under Gustaf III:s
krig och sedermera svensk ambassadör i St.< Petersburg; å
Rysslands sida voro utrikes ministern Rumantsoff och
ambassadören David Alopaeus. Redan innan Alexander ingick på
fredsunderhandlingarna, hade han fordrat det medgifvande, att
Sverige skulle afstå hela Finland med Åland samt den del af
Vesterbotten, som sträckte sig emellan Kaakama och Kalix
elfvar. Svenskarne försökte dock i det längsta att få
bibehålla Åland och i fråga varande del af Vesterbotten. Slutligen
nödgades de dock gifva efter i det mesta, och den 17 Sept.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
