Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- III. Frågor, som kyrkomötena ha att behandla
- 3. Om missbruk vid påvens hov och om det påvliga utpressningssystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon, som är påvens eller en kardinals tjänare, har
eller får ett län, eller om han förut besitter ett län
och så därefter blir påvens eller en kardinals
tjänare[1]. Nu — vem kan räkna påvens och
kardinalernas legohjon, då påven, så snart han blott
företar en ridtur, har omkring sig bortåt tre à fyra
tusen mulåsneryttare — alla kejsare och konungar
till trots? Kristus och Petrus gingo till fots,
på det att deras ståthållare skulle ha så mycket
[1] I en textedition står i marginalen: »Die man
Familiares nent.» — »Des Bapst odder Cardinel gesindt» (=
Gesinde). Detta uttryck, som ofta växlar med sådana
benämningar som »Familie» eller »Kurtisanen», omfattar
icke blott anförvanterna till dessa honoratiores och de
till deras hushåll eller omgivning hörande personer, utan
även alla, som fungera och hava fungerat såsom deras
tjänstemän eller hedrats med titlar, äreposter eller i följd
av något personligt förhållande stå i närmare eller avlägsnare
relation till dem. — För jämförelses skull må erinras om,
att Pius IX:s »familj» år 1877 bestod av 4 kardinaler, 4
palatsprelater, 10 tjänstgörande privata kammarherrar,
1 sakristan, därtill en massa husprelater, i spetsen för vilka
stodo omkring 100 ärkebiskopar, omkring 300 biskopar
o. s. v. — förutom talrika funktionärer av lägre grader
(jfr sid. 46). — Man jämföre härmed, vad Æneas Sylvius
säger i förut citerade arbete: »Om Kristus uppträdde
fattig och ringa, så gjorde han det förvisso icke, för att vi
skulle vara fattiga». — Över dessa »kurtisaners»
framfart och olidliga penningutpressningar klagas från olika
håll på Luthers tid. Redan 1510 gav kejsar Maximilian I
humanisten Wimpfeling (jfr sid. 80 not 1) i uppdrag att
försöka utfinna lämpliga medel för att avslöja och bekämpa
deras bedrägerier. På riksdagarna klagas oupphörligen över
deras hänsynslösa framfart — så i Augsburg 1518 och
Nürnberg 1523. — Spalatin berättar i sina »Annales
Reformationis», att kurfursten Fredrik av Sachsen med
anledning av de klagomål, som framställdes på riksdagen i
Augsburg 1518, frågade ärkebiskopen av Mainz: »Min
herre, vad är egentligen en kurtisan? » — varpå
ärkebiskopen gav följande betecknande svar: »Det skall jag säga
Eders Höghet: en kurtisan är en skurk — jag känner väl
till saken, ty jag har också varit en av dem i Rom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 13:59:46 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kyref17/0056.html
