Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - H. W. Tottie. En lifsbild från de sista decennierna af vår storhetstid. Ur biskop Svedbergs själfbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
95
der fä förtjena sig sitt lifs uppehälle. När hon nu var kom-
men ett godt stycke på vägen, ställer sig oförmodligen in
och går med henne en gammal gråhårig man, som bar en
risbörda på ryggen med sig, hängande på ett yxskaft. Han
frågar, hvar hon hade sig ernat? Hoii svarar: till Koppar-
berget att tjena för min föda, att jag icke svälter ihjäl. Han
säger: det är hårdt och mycket obarmhertigt folk der, der
anammar dig ingen, der får du ingen föda. Kom, och följ mig,
då skall du få din nödtorft. Hon ser på honom allt mer och
mer, allt nogare och nogare, och varder ändtligen varse på
hans fötter, ho han var. Han skall vara märkt på hälarna.
Hon slår kors för sig, kastar ifrån sig sitt bylte och springer
helt förfärad hem till sitt förra husbondefolk. Och med bäf-
vande och förskräckelse berättar alltsammans. Bedjande för
Guds och Jesu värdiga döds skull, att hon måtte der fä blifva
hos dem. Dock var hon mycket tankfull och hemsk.
De sände henne derefter om vintern med häst och släde
till skogen att hugga och föra hem något bränsle eller ved.
Xär hon nu begynner hugga på ett trä, hörde hon en stark
röst i skogen, som ropade: hugg intet det trä, det är mitt.
Hon går till ett annat och begynner hugga på det, allt hör-
des samma starka rop: hugg intet, det är mitt trä. Så vid
det tredje och §erde trädet och så allt bortåt. Och som hon
intet torde hem utan lass, högg hon ett stort trä, oaktad hvad
rösten ropade och förböd. När nu granen faller omkull, syn-
tes henne hänga små små nakotta barn i hvarje kvist, de der
alla kvidde och gåfvo tillika ett skrän med mycken ömkelig ve-
klagan, gråt och skrän vid trädet hugnade och föll omkull.
Hon i största häpenhet, kan man tänka, kastar yxan
ifrån sig och löper ganska förskräckt hem lemnande häst och
släde efler sig i skogen. De kunde intet få något ord utaf
henne, utan hon satt i en vrå och skalf Och blef så betagen
och svåra anfäktad, att många måste hålla henne och ändtli-
gen binda henne med stark rep. Bön hålles ock alltjemt i
kyrkorna rundt omkring för henne.
Efter en lång tid kommer hon sig allt mer och mer före,
att hon omsider kunde taga sig något gagneligt före. Men
når hon var ute, helst allena, hade hon alltid svåra anfäktnin-
QiOo^z
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
