Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - E. Aurelius. Adalbert, ärkebiskop af Hamburg-Bremen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÄRKEBISKOP ADALBERT 215
betydde så mycket både hos påfve och kejsare, att i offentliga
angelägenheter intet skedde utan hans röst. Det var ej blott
personlig sympati som sammanförde kqsar Henrik och Ham-
burgs ärkebiskop. Båda måste helt naturligt ha samma in-
tressen. Hamburg behöfde för sitt stora verk i Norden rygg-
stödet af en stark kejsarmakt. Och för kejsarmakten samman-
föll å andra sidan framflyttningen af kristendomens råmärken
i wendemas land med ett vitalt riksintresse. Kristianisering
och germanisering sammanflöto här. Och förhoppningen att
genom Hamburgs inflytande knyta Danmark fast vid tyska
riket låg ej heller så helt i ^ärran. Ej under, att Henrik och
Adalbert räckte hvarandra handen.
Hade de icke äfven samma fiende att göra front emot?
Den uppväxande sachsiska hertigmakten var en fara för så-
väl kejsare som ärkebiskop. För kejsaren därför, att den
sachsiska stammen visade en alltför tydlig tendens att eman-
cipera sig från rikets intressen och lefva ett lif för sig själf,
för ärkebiskopen särskildt därför, att han måste lefva i stän-
dig fruktan att bli utsatt för en hårdnackad och trotsig gran-
nes rof girighet och lystnad efter stiftets rikedomar. Ärke-
biskopen måste a priori betrakta hertigen som sin fiende och
denne å sin sida såg, misstänksam och hatfull, i Adalbert en
kejsarens spion, instruerad att förråda alla svaga punkter och
inrapportera alla ömtåliga operationer. Så länge han och hans
söner lefde, svor hertig Bernhard, skulle Adalbert aldrig få
en lugn dag i sitt stift. Och samvetsgrannt sökte han hålla
sitt ord. Adalberts historia har att uppvisa en ständig kamp
med Sachsens hertig, i hvilken han alltmer kom att se sin
kyrkas värste fiende. Ärkebiskopen visste väl, att han, om det
gålde vapen, måste dra det kortaste strået. Men hans stän-
diga tillflykt var vädjan till kejsaren, hvilken aldrig underlät
att lämna sin vän ett kraftigt stöd.
ödesdigert måste det därför blifva för Adalbert, när ge-
nom Henriks död detta stöd rycktes undan. Väl hade den
gamle hertig Bernhard, kort innan han atied, tagit löfte af
sina söner. Hermann och Ordulf, att skona Bremens kyrka.
Men trohet mot gifvit löfte var för dessa något okändt och
hatet mot ärkebiskopen låg dem alltför mycket i blodet. För-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
