Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - E. Aurelius. Adalbert, ärkebiskop af Hamburg-Bremen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
22 2 ERIK AURELIUS
Adalbert i olyckans dagar. Hade — säger han — mannens
karaktär alltid visat sig annorlunda än de flesta människors,
så blef han nu mot slutet rent af omänsklig, odräglig och sig
själf olik, isynnerhet från den dag, då han blef förvist och
stiftet samtidigt blef utplundradt. Från den dagen var han
mera genomträngd af blygsel, harm och grämelse än det
anstår någon förständig man. Då han nämligen ingen utväg
såg att tillbaka vinna de förlorade kyrkogodsen, blef han at
lutter bekymmer och ängslan, om icke vansinnig, så dock lik-
som utom sig själf. Alltifrån den tiden fick hans deltagande
i hvart företag utseende af missgrepp och galenskap. Han
bortslösade till sista öret, hvad han ägde kvar, på smickrare
och rikt folk. Sedan, när intet återstod, lefde han på rof från
de fattige, till hvilka nu ej längre några almosor från hospizet
utdelades, och på heliga ordnars lagliga egendom. lättare
än förut blef han vred, tillät sig blodiga handgripligheter
och retade många genom skymfande okvädinsord. Förvirrad
af sorgen, visste han ej själf, hvad han ville eller icke ville. Och
likväl bibehöll han — säger Adam — till det sista sin väl-
talighet till den grad, att, den som hörde honom, måste få
den uppfattningen, att hans handlingssätt Vcir väl öfverlagdt
och fullt själfständigt.
Adalbert var dömd till overksamhet, men sömnen flydde
från hans ögon och i hans sinne var det ingen ro. Natten
gjorde han till dag och först, när gryningen bröt in, sjönk
den utmattade, själssjuke mannen på h vilans läger. Öfver sitt
elände grät han dagligen bittra tårar och vid gudstjänsterna
påbjöd han afsjungandet af vissa psalmer, som skulle uttrycka
himlens hämnd öfver kyrkans fiender. Sällan visade han sig
i det offentliga eller deltog han i gästabud. En episod från
ett sådant tillfälle har dock Adam bevarat åt oss, hvilken klart
afspeglar den stämning, som nu fylde Adalberts lif.
Det var juldag. Ett stort sällskap var samladt och her-
tig Magnus var ätven tillstädes. Efter slutad måltid gåfvo de
muntra gästerna sitt bifall tillkänna med högljudt sorl. Men
ärkebiskopen behagade detta illa. Han gaf de närvarande
bröderna en vink, som tillika gälde försångaren. Denne måste
stämma upp antifonien: »Hymnun cantate nobis». Alltjämt
QiOo^z
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
