Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - E. Aurelius. Adalbert, ärkebiskop af Hamburg-Bremen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÄRKEBISKOP ADALBERT 2 23
stojade de världslige herrame; då lät han begynna med: »Su-
-^tinuimus pacem et non venit». Slutligen, då skrålet och
klangen af de fylda bägame ej ville upphöra, blef han mäkta
vred, steg upp från bordet och stämde upp med hög röst:
iConverte, Domine, captivitatem nostram», hvartill kören föll
in med: »sicut torrens in austro». Därmed drog han sig,
följd af prästerna, tillbaka till bönsalen och grät bittert.
I denna förtviflans tid kommo öfver Adalbert tankar och
önskningar än att fly undan världen i en klostercell, än att,
utstött och förhånad som han kände sig i sitt hemland, gä ut
till Nordens aflägsna länder, offra sig för evangelii sak och så
dll sist kanske vinna martyriets krona. Ja, stundom — säger
Adam — var hans sinnesstämning sådan, att han utan betän-
kande skulle låtit halshugga sig för Kristi skull.
Men så kommo ock stunder, då de forna drömmarne om
storhet och glans tände sina fladdrande irrbloss för hans själ.
Mer begärligt än någonsin inandades han smickrets rökelse,
som till sist blef för honom oumbärlig som retelsemedel. Och
ifrigare än någonsin forskade han i stjärnorna och sökte han
tyda drömmarnes mystiska språk. Dock — midt i all denna
klagan och sorg, dessa hallucinationer och växlande stämnin-
gar af depression och af exalterade förhoppningar uraktlåt han
ej att speja också efter tecknen på den politiska himmelen.
Längtande, otålig spanade han ut i dunklet. Skulle där
ej ljusna snart? Jo, där syntes verkligen förebud till en om-
skiftning. Biskopame, som i Tribur triumferat öfver Adal-
bert, hade snart gjort moralisk bankrutt och kallades, ankla-
gade för simoni, inför påfvens domstol. Samtidigt lyckades
Henrik vrida tömmarne ur furstames händer och 1069 kalla-
des Adalbert åter till hofvet. Alla hans stolta planer lefde
nu upp igen. Kyrkans befrielse från oket, återförvärfvandet
af dess besittningar blef hans lösen, och Hamburgs patriarkat
hägrade åter i all sin glans för hans blick. Intensivare än
någonsin, med spännande af alla själens krafter kaistade sig
Adalbert in i statsangelägenheterna.
Men det var en bruten man, som nu åter stod vid Hen-
riks sida och sökte länka hans planer. Sjukdom, stegrad ge-
nom flere års bitter, tärande sorg, gnagde på lifsroten. Han
Googli^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
