Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar - H. Afzelius. Erik Benzelius d. ä. En kyrkohistorisk lefnadsbild från Sveriges storhetstidehvarf. Anm. af J. Helander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
142 <5RANSKXIN0AK OCH ANMÄLNINGAR
lämnade den förra s. k. biskopskatckesen alldeles å sido. 1 den
härom förda principdebatten åberopade ärkebiskopen, att man
instruktionsenligt var bunden vid att öfverarbeta den kasserade
spörsmålsboken efter inkomna anmärkningar, hvartill Benzelics
snäsigt invände, att »de som giordt observationer mage sielfvve
rätta catechismum eller spörsmålsboken derefter». Trots reg(^-
ringens ansträngningar att åstadkomma förlikning måste kom-
mittén upplösas på grund af bristande enighet. Bättre lycka-
des handboksi*evisionen, som förehades af samma kom mitt t%
ehuru äfven där en meningarnas brytning mellan Swebiliiis
och Benzelius vittnade om att den gamla antagonismen icke
utslocknat.
Benzelii senaste biograf, som utan vidare förutsätter, att
Benzelii tillvägagångssätt var fullt renhårigt, är mycket ovillig
mot Swebilius. Dennes svar på professor Schiitz ohemula och
äreröriga angrepp mot katekesen under 1686 års riksdag ut-
pekas som en förlöpning, och förf. menar, att Swebilius ^i sak
hade litet eller intet att anföra tiU försvar för corpus delicti*.
medan han icke lät något tillfälle »gå sig ur händerna till
personliga utfall mot än den ene, än den andre af dem, som
genom sina anmärkningar ådragit sig hans misshag». (II, 116
— 117). Detta betraktelsesätt är det samma som att förlåta
den förolämpande parten hans oförsynthet och gå till rätta
med den förfördelade, därför att han icke finner de parlamen-
tariskt korrektaste orden för att värna sin rätt och sin heder.
Swebilius och biskoparna med honom erkände från början de
sakliga bristerna och begärde blott en mera human och takt-
fuU behandling af ärcndot. På Schutz hårda ord om en oför-
svarlig försummelse hcier det exempelvis i protokollet för den
19 okt.: »Här emnot swarade Episcopi, att res non est tan ti,
att hon så bör exaggereras, uthan söka remediera defecten,
som uthan disput skiee kan». Hufvudin tresset i detta samman-
hang utgör emellertid den moraliska rätten för eller emot Ben-
zelius. Dennes oskuld tydliggör förf. genom hans vittnesmål
i egen sak — troligen ingår det II: 117 citerade uttalandet i
något privatbref? — och detta måste ju gå i apologetisk riktning,
om han ej skulle direkt anklaga sig själf. Ur ren karaktärs-
synpunkt tvekar jag icke att gifva företrädet åt Swebilius —
QiOo^z
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
