Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar - E. Edling. Priscillianus och den äldre Priscillianismen. Anm. af E. Billing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GRANSKNTNOAR OCH ANMALNINOAR 1 59
garne fftr modalistiska tendenser måste anses såsom grundade.
Men redan ett sådant medgifvande är ju egnadt att i viss mån
modifiera domen öfver Priscilliani anklagares och domares upp-
trädande, och borde därför tagits med i betraktande, innan
denna definitivt fälldes. Och man har ej fått någon garanti
för, att inte under den vidare undersökningen af läran nya
fakta alltjämt skola komma till, som skulle kunna föranleda
en ytterligare revision utaf domen.
Äfven på andra punkter än vid behandlingen af Priscilli-
ani lära får man det intrycket, att förf. afslutat akterna i målet,
innan ännu alla tillgängliga vittnen blifvit opartiskt hörda —
att han genom att alltför hastigt låta sin egen uppfattning
stadgas hindrats från att ge de omständigheter, som peka åt
ett annat håll, deras fulla rätt, ja från att göra fullt bruk af
de antydningar, som han själf i sådan riktning gifver. När han
t. ex. sid. 125 säger, att Priscillianus i en skrift före synoden i
Saragossa »åtminstone indirekt medgaf, att hans anhängare
hade sammankomster, där de läste apokryfiska skrifter», och
att dessa samma sammankomster hade karaktären af »hemliga
möten», så snuddar han därmed vid en punkt, som i hög grad
hade förtjänt att närmare öfvervägas. Som bekant spelade
nämligen i beskyllningarne mot den senare Priscillianismen den
anklagelsen en hnfvudroll, att de vid sidan af sin officiella
åskådning också drefvo hemliga, esoteriska läror. Denna om-
ständighet ger ett ökadt intresse åt allt, som beträffande den
tidigare Priscillianismen kan antyda om också blott möjlighe-
ten af något liknande. Men fast denna sida af saken och dess
betydelse äfven för den tidigare Priscillianismen nyligen i ett
af de af förf själf citerade arbetena (af Lezius) åter skarpt
betonats, gör förf. alls intet försök att fullfölja denna uppslags-
ända. Men framförallt är det Sulpicius Severus’ vittnesmål i
de punkter, där det träder i verklig eller skenbar motsägelse
mot Priscilliani själfvittnesbörd, som förf. synes oss alltför lätt-
vindigt och summariskt ha skjutit åt sidan. Äfven här är det
Priscilliani asketism, som skall förklara allt eller det mesta. Då
nu emellertid Sulpicius Severus själf var en ifrig målsman för
de asketiska sträfvandena, får resonnemanget här den oväntade
vändningen, att Sulpicius Severus af förargelse öfver, att Priscil-
QiOo^z
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
