Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - J. A. Eklund. Från en studieresa i Tyskland 1843—1844. Efter P. Genbergs dagboksanteckningar och bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 J. A. EKLUND
enkla: ’I begynnelsen skapade Gud himmel och jord’. När
allt ändå går därpå ut, när detta är både förutsättning och
slutpunkt, hvarför grumla denna enkelhet med mystiska fraser.»
För Genbergs klara, äfven genom experimentella studier
öfvade uppfattningsförmåga var tydligen den Schellingska na-
turfilosofien i grunden osmältbar. Så m3’cket han än kunde
anslås estetiskt af både ett och annat — teoretiskt kunde han
ej dragas med i den strömfåran. Samma förhållande ter sig
vid beröringen med en annan af veteranerna från seklets ro-
mantiska morgongryning: Steffens, — Gubben såg svag ut,
då han steg upp i katedern, »men har han väl satt sig, så
tindrar ungdomlig eld i hans ögon och flammar i hans ord.»
»Fritt, lifligt, genialiskt och fängslande» föreläste han inled-
ning till psykolog^. Hans tid var ju egentligen förbi. Och
dock kunde man icke höra honom utan intresse. Om en af
hans föreläsningar heter det: »En skön timme, blomstrémde af
poesi och snille. Han talade om insektvärlden — en rörlig
växtlighet — fjäriln en flygande blomma — om kvinnan såsom
centrum för hela skapelsen — om kärleken, kring hvilken poe-
sien anskjuter sina rikaste blommor.» Men på samma gång
stärktes Genberg i sin åsikt, att naturfilosofien är poesi mera
än vetenskap. »De uppvisade analogierna äro sköna, hän-
förande, målande — men icke förklarande. Det är frukter,
som ännu uppväxa ur hvad Schelling såsom yngling utsådde.»
När Steffen talade om ögat såsom Aufschlieszung des Inne-
ren — det var alltigenom poesi. Han talade »om klokhet,
om vilja m. m.» och Genberg anmärker: »Den inre kärnan,
det systematiska, det sammanhållande saknas. En genialisk
blomsterkrans utströs nästan handlöst.»
Samtidigt med att Genberg efter sitt eget uttryck hörde
»filosofiens lefvande stämma», begagnade han också tiden för
ett ingående studium af de bortgångne mästarne från Aristo-
teles till Kant och Hegel.
Kant imponerar. Efter slutläsning af »Kritik der reinen
Vernunft» skrifver Genberg: »Huru skön är icke hans slut-
betraktelse — tvänne ting, som efter fortsatt eftertanke ådraga
sig alltmer beundran och vördnad: stjärnhimmeln öfver mig
och moraliska lagen uti mig. Kant är klassiskt ren och klar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
