Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - E. Herlenius. »Predikare-Lena» eller »Hvita Jungfrun». Ett litet bidrag till kännedom om de andliga rörelserna inom Linköpings stift från 1800-talets början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»PREDIKARB-LUNA» ELLER »HVITA JUNeFRUN» l^^
och snart inträffade händelser, som gåfvo hennes lif en annan
riktning. Hennes mor, vid hvilken hon synes hafva varit
fästad med innerlig kärlek, bortrycktes af döden år 1806, och
Helena greps af djup sorg. Åtta veckor därefter dog hennes
enda syster, och då fadren, som till fOljd af sin tjänst ej varit
mycket hemma, hade aflidit två år förut och hennes ende bror
tagit tjänst långt bort ifrån hemmet, kände hon sig helt och
hållet ensam i världen. Sorg och förtviflan lade henne på
sjukbädden, och hon fick ett slaganfall, som förlamade hennes
vänstra sida och gjorde henne ofärdig för hela hennes åter-
stående lefnad på jorden. Men ej nog härmed. Sjukdomen
angrep äfven hennes talorgan, så att hennes uttal förändrades.
Medlidsamma människor togo emellertid vård om henne, och
innehafvaren af Engelholms fideikommiss, kaptenen grefve A.
G. Spens, beviljade henne understöd. ^ — De svåra pröfhin-
garna hade gifvit hennes sinne en allvarligare riktning, och
snart återkommo hennes syner och uppenbarelser. Så beskrit-
ver hon, huru hon vid en nattvardsgång, under det hon sjöng
ps. 256, v. 4 (Gamla psalmboken), blickade uppåt och fick se
templet vara deladt, och på himlahvalfvet syiites ett blottadt
svärd jämte hela bönen Fader Vår med blod utgjutet mellan
h varje ord, och en hög röst ropade: >Så mycket har du syndat
mot din Gud ifrån den tid, du afgick af Hans vägar, föraktat
uppenbarelsen och den nåd, han dig gjort hafver. Du har
likväl läst bönen Fader Vår med kallt hjärta, men icke gjort
därefter». — Under de följande veckorna förblef hon i ett
exalteradt tillstånd och ang^ps af hvad man kallar prediko-
sjukan och höll då offentlig bön morgon och afton. Samtidigrt
hade hon syner, som dock numera voro af tröstande och Ijuflig
art, och hon trodde sig hafva fått uppmaning att gå ut och
förkunna ordet, hvilket hon ock ofördröjligen gjorde. Stort
uppseende väcktes häraf, och hopar af folk samlades att höra
henne.
Församlingens dåvarande pastor^ prosten Johan Brunnius,
fann sig då föranlåten att kalla Helena till sig och upprepade
* Skrifvelse från prosten Brunnius till Domkapitlet, juni 1806. Linköpings
Domkzs Ark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
