Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - J. Helander. Hedendom och kristendom inom den äldsta svenska missionskyrkan. Fragment ur ett större efterlämnadt arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEDENDOM OCH KRISTENDOM INOM DEN ÄLDSTA SVENSKA MISSIONSKYRKAN ^
redan hunnit långt på den kyrkliga organisationens väg, då i
Sverige den hedniska reaktionen stod obesegrad. Vårt land
har hvarken dag eller år, då dess missionshistoria får sin ome-
delbara afslutning och dess historia som färdig landskyrka be-
gynner. Gång efter annan fullföljdes den germanska missio-
nen genom stora massomvändelser, men Sverige har knappast
några effektiva massdop och inga religionsskiften på lands-
konungens bud. Missionen skred fram på de individuella af-
görelsernas väg, huru rått denna individualism än må hafva
varit färgad. Om detta bäst öfverensstämde med kristendo-
mens eget väsen, ledde likväl denna öfvertygelsens väg endast
steg för steg fram mot målet. Svenskarnas naturliga kon-
servatism och nedärfda trohet mot gamla folkideal utöfvade
länge sitt återhållande tryck, och med en grundare religiös
läggning hade vårt folk törhända hastigare varit färdigt med
sina kristna resultat.
Bristen på litterära källor för hedendomen har föranledt
hänvisning till andra kulturella förhållanden för att från dessa
sluta till det svenska folkets mognad för en stor religiös kris.
Det mest typiska uttrycket härför är vikingatidens konst,
framför allt djurornamentiken. Dekorationsytorna utfyllas med
allt mer tilltrasslade mönster. Djurfigurerna stiliseras intill
motivens upplösande. Konsten är icke längre ögats utan be-
räkningens. Den bildande fantasien söker sig fram i det
krampaktigt förvridna, som icke har några utvecklingsmöj-
ligheter. Allt detta är otvifvelaktigt förfallets tecken. Men
för mycket kan däraf icke slutas. Ornamentiken var icke
blott samfäldt nordisk utan rörde sig med alltigenom lånade
motiv och slöt sig tätt till främmande utvecklingsgång. Norge
och Danmark behöllo den äfven under sin äldsta kristna tid.
Af nordbornas oförmåga att fuUgiltigt uttrycka sitt själslif i
bild kan ej heller slutas till gudatrons utarmande och kul-
ternas tillbakagång. En så sjudande utåtgående lifskraft, som
vikingatiden utvecklade, har snarau-e en inre skapande styrka.
Det var ett folk af hårdbrutet material, som fann lust i det
bizarra på sina sköldbucklor och spännen och barnsligt glad-
des åt skaldernas konstmessiga drapor. Äfven öfvermåttet
af kraft skapar understundom sin barockstil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
