Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - J. Helander. Hedendom och kristendom inom den äldsta svenska missionskyrkan. Fragment ur ett större efterlämnadt arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TO J. HELANDER
eller etnologiska bundenhet lade hinder i vägen, kunde utan
allt för stora svårigheter en ny gud fogas till ett föregående
panteon. På detta sätt utvidgade den nordiska naturreligio-
nen understundom sig själf. Då det frankiskt kristna infly-
tandet nådde vårt land, uppenbarade folktron sina tidigaste
synkretistiska drag däri, att rena hedningar liksom på försök
offrade åt Kristus eller rådfrågade honom genom lotten.
Vita Anskarii har flere exempel därpå. ^
Nytt och gammalt trängdes understundom ännu närmare
inpå hvartannat. Sigiberts krönika förtäljer, att danskarna på
biskop Poppos tid samtidigt dyrkade Kristus och afgudarna,
och de försäkrade för den ifrige missionären, att Jesus Kristus
också vore en Gud, men att deras landsg^dar voro både äldre
och större än han.^ I detta synkretistiska genomgångsstadium
uppsökte många nordbor en länge bevarad försvarsposition,
och man kunde, trots missionärernas ständiga nitälskan för en
Gud och en tro, säga, att den tidigare missionens insats i folk-
medvetandet stannade på denna punkt. ^ Ett mindretal döpta
och öfvertygade monoteister hade sitt värde. Men hufvudvik-
ten låg därpå, att den nye Guden begynte göra sig känd, äf-
ven om han i förstone samordnades med de ’gamla. Ej min-
dre än sex a åtta gånger under Anskars tid var kristendomen
föremål för öfverläggningar på uppsvenska ting och vid krigs-
tillfällen. Männen drogo hem och förtäljde hörsägner om den
Gud, som var i antågande. Strömmen af frankiskt inflytande
bekräftade detsamma. Ehvad man var fientligt eller vänligt
stämd, ett höll på att arbeta sig fram: det fanns en Gud, som
hette Hvite Krist, och han var mäktig att hjälpa dem, som
åkallade honom. Tingsfrågan gällde aldrig hans vara eller
icke vara, men väl om man borde upptaga hans dyrkan.
Huru sparsamt detta än skedde, var den nya tron i färd med
att uppfångets i folkets vetskap. Landets barn bearbetade de
nya tankarna på egen hand. Ty de främmande missionärerna
* Vita Anskarii, kap 27. Jfr likaledes Steenstrup, Normannerne I, 100 och
368—69.
’ Pertz’ Monumenta Germ. hisl. Vf, 351.
’ Jfr Vita Anskarii, kap. 26 : . . . »et, quod magis nobis displicct, alienum
deum super nos introducitis.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
