Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - J. Helander. Hedendom och kristendom inom den äldsta svenska missionskyrkan. Fragment ur ett större efterlämnadt arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 2 J. HELANDER
deras sjådar, som han på detta sätt förde skyndsammare till
förtappeisen. ^
Stadierna på kristendomens väg låta sig följas genom
arten af den mission, . som bedrefs. Eginos och Adalwards
bildstormande var endast möjligt i trakter, där den troskraf-
tiga hedendomen höll på att vika tillbaka. Kristendomen vid-
gades på deras tid genom trycket af sin egen styrka, men
ännu var det svenska missionsfältet långt ifrån genomkristnadt.
Vid pass 250 år efter Anskars första predikande i Sverige
finner Adam af Bremen den allmänna folkåskådningen snarare
hednisk eller kvarstående på det primitivt synkretistiska sta-
diet. ♦Den öfvertygelsen är dock gemensam, säger han, att
de kristnas Gud är starkare än alla de andra; dessa svika
ofta, men han är alltid tillstädes såsom den säkraste hjälparen
i nödens stund».* Liksom tidigare inom andra germanska
områden hade den svenska hedendomen här nått det mot upp-
lösningen gående skede, att Kristus trädde i spetsen för det
nationella panteon såsom den främste bland de gamla lands-
gudarna. ^
Det radikalt nya, h vilket kristendomen såsom etisk reli-
gion hade att meddela våra naturdyrkande förfäder, trängde
långsamt fram till hjärta och vilja. Åtminstone under vikinga-
tidens äldre skede förstodo nordborna sin kristendom efter
hedendomens art. Man frågade Kristus medelst lotten alldeles
som man förut vändt sig till de gamla landsgnidarna, och man
äskade stundom hans understöd för mycket oheliga ända-
mål. Lärofrågor passade föga de nyomvände. Det var den
yttre kristna seden, ej läran, som i förstone sysselsatte folkets
uppmärksamhet. De hufvudsakliga kännemärkena på ett under-
ordnande under guden Kristus — för en trinitarisk åtskillnad
hade man föga eller intet sinne — voro periodiska fastor, all-
mosor till de fattiga, användande af korsets symbol samt sön-
dagshvila och gudstjänstbesök. Med dessa yttre prestationer
af bot och lydnad diciplinerades de kristna efter hand till
^ Scriptores rcrum Svecicanim II, 273 och 318.
’ Adam af Bremen IV, 22; jfr Vita Anskarii cap. 19.
’’ Jfr Karl Muller, Kircheugeschichte I, 201 och 294.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
