Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - J. Helander. Hedendom och kristendom inom den äldsta svenska missionskyrkan. Fragment ur ett större efterlämnadt arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 J. HELANDER
eller catechumenum facere hade däremot den mera positiva
innebörden att upptaga i församlingens brödragemenskap ^
Då kyrkan åtskilde dessa initiationsakter och företog endast
den förra som en ur katekumenberedelsens normala förlopp
lösbruten akt, kunde hedningarna utan att omedelbart betrak-
tas som medlemmar af kyrkan eller bundna af bestämda för-
pliktelser likväl räknas som henne i någon mån tillhöriga.
De fingo rätt att inträda i templen och närvara vid de kyrk-
liga kulthandlingarna *.
Om man får döma uteslutande efter den nordiska sago-
litteraturen, blef primsignandet det tecken, under hvilket hed-
ningarna trädde i fredlig förbindelse med de kristna antingen
som deras handgångna män eller för köpenskapens skull. Exem-
plen äro många*. Egil Skallagrimssons saga anger det ut-
tryckligen som öflig sed bland dem som rörde sig växelvis
bland hedningar och kristna*. Påfallande är emellertid de
frankiska annalernas tystnad. Den nordiska ordbildningen
primsigning är dem obekant, och den, mig veterligt, enda
frankiska källa, som inom den nordiska missionen omtalar
korsbeteckningen såsom ensamstående akt, är vita Anskeirii,
där Rimbert med tanke på kyrkan i Slesvig säger, att många
där låtit sig döpa, men otaliga äro de som härifrån stigit di-
rekte till himmelen i sina hvita dopkläder, ty de hafva låtit
sig nöja med korsbeteckningen till lifvets slut för att då ge-
nom dopet renas från all synd och brist. Rimbert inlägger
häri intet för de danska församlingarna egendomligt, och då
Birka hade samma uppgift och art af befolkning som köpsta-
den Slesvig, är det antagligt att äfven den svenska försam-
lingen inrymde samma öfvergångsformer och detta till äfven-
tyrs i öfvervägande proportion mot de döpta. Primsignandets
rot låg i den ideella föreställningen om dopets tillfyllestgörelse
för en odelad salighet, och denna öfvertygelse, som man åter-
* Jfr U. L. Ullman, Evangelisk-Luthersk Liturgik II, 157 ff. Jfr E. Ont.
ACHELis, Praktische Thcologie I, 144 flf.
’ Vita Anskarii cap. 24.
’ Jfr K. Maurer, Die Bekehrung des Norwegischen Stämmes ram Chri-
stenlhume II, 333—335-
* K. Maurer a. a. I, 193.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
