Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - G. Aulén. Ett och annat från H. Reuterdahls Lundatid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 GUSTAF AULÉN
få år är i Sverige föråldrad. Måtte den till och med redan
vara det! Jag underkastar mig gärna att i den sista delen,
hvilken jag skulle vilja kalla den historiska, hafva, obekant
med verkliga och lefvande förhållanden, gjort ett eller annat
drag för skarpt, en eller annan skugga för mörk; men gnnu
har jag härom intet kunnat öfvertyga mig; snarare fruktar
jag, att hvad som är sagdt är för litet, och att Sverige icke på
lång^ när kan påstås håUa den litterära skammen från väggarna.
Äfvenledes får jag tacka V. Biskopen för den uppmärk-
ssmihet, V. Biskopen skänker qvartalskriften. Det praktiska
intresse, som kommer V. Biskopen att betvifla rådhgheten af
åtskilliga meningars och tvistefrågors utredande bland allmän-
heten, måste hvar och en förnuftig och sansad vörda, och det
kan af ingen högre aktas och äras än af mig. Men månne
man dock icke härutinnan kan gå för lång^, eller heUre, månne
man, då nian låter bestämma sig af ett sådant intresse, kan
undvika att gå för långt? Det gifves ingen så stor obetyd-
lighet, till och med ingen så stor galenskap, att den icke är kär
eller dyrbar för någon. Hvart kommer man, om man af prak-
tiskt intresse vill skona allt sådant? Och är icke mycket en
obetydlighet för oss, som i äldre tider var ett hög^mål? Skall
icke framtiden anse åtskilligt för ett lappri, hvarpå vi läg^ga
vikt? Tiden nöter upp sina skor liksom den enskilde sina.
Jag vill visst icke göra mig skyldig till den förebråelsen att
hafva förkastat det gamla, som duger; men jag är likaså rädd för
den, att héifva bibehållit det odugliga. Och i vår tid, då gamla
troner och inrättningar och gamla meningar och gamle män
äro blottställda för de svåraste anfallen, är det väl i synnerhet
rätt och klokt att icke vilja uppehåUa annat gammalt än det
som ännu är behäftadt med lifskraft. Det öfriga få vi be-
gråta och begrafva. Försöka vi att behålla det, så kommer
förruttnelsen i allt, och allt förloras. Detta gäller i vetenskap
och politik. Med ärlig öppenhet, med ett oförtrutet försvar
af det, som man måste anse för rätt och sanning, och med
frivillig koncession af det ohåUbara kommer man kanske längst
i bägge. Det är de grundsatser, jag söker följa både i mitt
lif och mina studier. Har jag orätt antingen i principen eller
i utförandet, så förstår jag ej bättre och emottager gärna till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
