Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - H. Lundström. Om Laurentius Petri’s förmenta karaktärssvaghet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2IO H. LUNDSTRÖM
Jag nöjer mig därför med att hänvisa till densamma och vill
endast tillägga, att jag nu med ännu större bestämdhet än då
måste göra gällande, att Laurentius Petri’s uttalanden i denna
lilla skrift stå i ett fullt begripligt inbördes sammanhang och
ingalunda strida emot hans allmänna statsrättsliga åskådning.
En konungs oafsättlighet är för honom för ingen del en sats,
som han förut velat häfda in absurdum. Redan i sin svenska
krönika har han sålunda i motsats till sin broder uttryckt sina
varma sympatier för tyrannbefriaren Engelbrekt. Han anser
också, att västgötames brott mot konung Ragvald var »väl
vållat» ^ o. s. v.
Enligt en trovärdig berättelse innehöUo ärkebiskop Lau-
rentius Petri^s sista ord till prästerskapet, då han för sista
gången hemma i sin bostad år 1572 mötte dem, förmaningar
syftning på ärkebiskopen framhålla, att * hand löst förneka sin menings är onekligen
ej förtroendegifvande* m. m. d., dömer sig själft.
För hela N:s ytliga hypotes om flere »häDvSnddser», om hoffolkets alTaUande
af de senare »qnaestiones», om svarens författande i en måogd repriser — t. o. m. den 6:te
frågans korta svar sönderstyckas i tvenne, till tiden skilda — kan icke ett enda hållbart
skäl uppletas. Däiemot motsäges denna konstruktion i det hela och strider åtminstone
i ett afseende alldeles uppenbart emot det enda tillförlitliga vittnesbördet om den
Ulla skriftens tillkomst eller redogörelsen i Sven Elofssons, af mig i min fönxt-
nlmnda inledning citerade Paralipomena. Denne säger uttryckligen, att ärkebiskopen
äfven affattat frågorna: »Därpå han [Laur. Petri] sig genom spörsmål och svar således
skrifteligen förklarade.» Härmed kan jämföras L. Petri’s egen uppgift vid slutet af
den liUa skriften: ’»H<bc scripsi Holmia in obsidione».
Nordlunds förnekande af den om något »ögonskenliga» stegringen i den
6:te frågans svar utöfver det tredje spörsmålet, är kuriöst. I det sistnämnda sys-
selsätter sig L. P. med frågan om öfverheten anses (^existimetur», jfr den
gamla svenska öfversättn.: *tyckes och hålles») outhärdlig, i den sjctte om hon
verkligen är det, till följd af oförmåga att fullgöra sin försvarsplikt eller så usel
styrelse, att själfva staten förts till undergångens brant {%ipsa respubUca addncaiur
in prasentissimum discrimen»). Det är för öfrigt verkligen att tilltro Laurentius
Petri om alltför ringa acumen ingenii att förmena, att han, då han i 2:dra mo-
mentet af sitt sista svar upprepade gånger använder det förut i den lilla skriften
af honom icke alls brukade ordet : respublica (och detta t. o. m. markeradt, förstärkt
med ett *ipsa»\ *ipsa respublica») skulle hafva menat alldeles eller »väsentligen»
detsamma, som då han i sin skrifts tredje afdelning talar om %multi ex subditis»
eller »populus subditus» (s. 12). Äfven då sistnämnda uttryck förekommer, tänker
han icke på statsorganismen, utan på folket såsom ett aggregat af individer, hvilket
sammanhaoget ådagalägger och den gamla svenska öfversättningen bestyrker.
’ Se K. Nordlund a. a. s. 91.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
