Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - H. Lundström. Om Laurentius Petri’s förmenta karaktärssvaghet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM LAURENTIUS PETRI^S FÖRMENTA KARAKTÄRSSVAGHET 2 I I
till ståndaktighet i den allvarliga kris, som stundade och hvars
förebud redan då gifvit sig till känna. Själf har han ock
ådagalagt en orubblig ståndaktighet, då det gällt principiella
frågor, hvilket icke utesluter, att han visat klok eftergifvenhet
i punkter af den art, att hans samvete kunde medg^fva en
sådan. Aldrig har en svensk kyrkoledare varit prof vad i bryd-
sammare lägen och bättre bestått profvet än Laurentius Petri.
Och för min del underskrifver jag utan tvekan Anjous karak-
täristik:^ »Hans lärdom och fromhet, hans på en gång milda
och allvarliga väsende, hans undfallenhet, hvarest hans sam^
vete det tillät, och fetsta ståndaktighet i hvad han visste vara
det rätta, den själfständighet, hvarmed han verkade för kyr-
kans väl, orubbad af både nyhetsifrares skrik och af oför-
ståndig envishet hos det gamlas förfäktare, vunno redan under
hans lifstid för hans namn en vördnad, som eftervärldens
granskning af hans verksamhet icke kunnat minska.»
Mer än en gång har jag under sysslandet med denna
fråga erinrat mig en bortgången, vördnadsvärd universitets-
lärares ord om de båda stenarne på häfdatecknarens väg,
^den ena är förståndets svaghet, som ej begriper historien,
den andra är arbetets otillräcklighet att lära känna historien.»
Själf säger han sig hafva kämpat med dessa svårigheter, och
jag »kan — tillägger han ödmjukt — ej berömma mig af seger».
Med ett instämmande i denna bekännelse kunde jag nu sluta,
men vill hellre göra det med ett något längre utdrag ur det
för ett hälft århundrade sedan hållna tal, där nämnda ord
återfinnets. * I skön form innehåller det nämligen tankar, hvilka
icke böra få falla i glömska hos ett yngre släkte, såvidt det
vill allvarligt sträfva att rätt, d. ä. i öfverensstämmelse med
på en gång sanningen och kärleken, bedöma tilldragelser och
framför allt personligheter från svunna tidehvarf. De åsyftade
orden lyda så:
* Sv. kyrkoref:s hist. II: 94, 95.
’ W. E. Swedelius. Af skedsord efter slutade föreläsningar i Uppsala
den to maj 1856.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
