Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - S. Gezelius’ reseberättelse från år 1780. Ett bidrag till de religiösa rörelsernas historia i Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MEDDELANDKN OCH AKTSTYCKEN 249
h varken för eller efter, borde förnöta tiden med fåfängt snack
och tal eller verldsliga ärender, hvarigenom tankcirne skingra-
des och Guds ords verkan blefve förstörd; utan med helig
andakt och vördnad för Gud, både börja, fortsätta och sluta
sin gudstjänst.
Ingen hade eller rättighet och tillstånd, att efter eget
g^odtycke utlägga, mindre utmärka och lämpa på hvarannan
hvad som lästes; utan hvar och en hade då tillfälle att höra
och taga till sig sjelf det som förehöUs och förklarades. De
tillsades derföre på det eftertryckligaste, att för sådant oskick
noga väckta och taga sig tillvara, hällst deraf ej annat kunde
uppväxa än illvillja, hat och bitterhet, som gjorde alla deras
andackts-öfningar om intet och till synd. Bröte nu någon vi-
dare häremot, så skulle det vid ansvar åligga uppsyningsman,
att i tid gifva herr prosten eller det närmaste prästerskap sådant
vid handen, då den brottslige sedan icke skulle undgå till-
börlig näppst,
De psalmer, som stodo för evangelio, eller ock sådane,
som eljest kunde passa texten, borde uti deras bönestunder
väljas och nyttjas; men ingen finge understa sig att söka
sådane, som han sedan kunde misstyda och efter illvillja vrida
på vissa personer; hvaröfver uppsy ningsman och de älldste i
bylaget borde hafva noga inseende.
De vanliga kyrko-böner, som funnos bak uti psalmboken
uppmuntrade jag dem att nyttja vid sine sammankomster, dock
så, att ingen måtte taga sig frihet att lägga dertill eller taga
derifrån, ty sådant vore icke en gång tillåtit för en prest,
mycket mindre för dem. Dessutom skulle de såsom oförfarne
och mindre öfvade i bönekonsten, under sin största välmening
kunna låta sådana talesätt inflyta, som endast väckte glänts
och åtlöje hos de närvarande, och gjorde, att Gud i stället för
att blifva tillbeden och ärad, på det högsta kunde vanäras.
Villjen I, sade jag, i något mål yttra edert besynnerliga ålig-
gande för Gud, så är det väl ingalunda förment, att äfven
med egne ord tala med honom. Men gören det i enslighet
och på ett sätt, som är enligt med Guds ord.
Sluteligen förmanades de å ömse sidor, att ej på något
sätt förhäfva sig öfver de delar, hvari någondera parten förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
