Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - H. Lundström. Sverige — protestantismens skyddsmakt i Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 H. LUNDSTRÖM
tryckta församlingarna. Hans storverk på detta område nr
dock utan all fråga det nämnda fördraget i Altranstädt.
Det skulle leda till för stor vidlyftighet att här i detalj
göra reda för de förhandlingar, som ledde till detta fördrag.
Det är för öfrigt så mycket mer öfverflödigt, som jag är 13’ck-
1ig nog, att i detta afseende kunna hänvisa till en på autenti-
ska källor stödd, i mer än ett hänseende så förtjänstfull fram-
ställning som d:r Ernst Carlsons i Hist. Tidskrift (årg. 1897).
Dessa underhandlingars viktigaste moment liksom för-
dragets egen beskaffenhet äro dock sådana, att de här icke
böra förbigås.
Redan då Karl 1706 tågade genom Schlesien på väg till
Sachsen hade han lofvat sitt skydd åt landets betryckta pro-
testanter, som ifrigt anropat honom om hjälp. I själfva
verket var ock det betryck, för hvilket våra trosfränder varit
utsatta, helt enkelt upprörande. Österrikiska regeringen hade
på jesuiternas tillskyndan i ett flertal fall brutit mot det west-
faliska fredsslutets bestämmelser. Så hade lutheranerna drif-
vits från sina kyrkor och dessa däremot öfverlämnats åt kato-
likerna, de lutherskas skolor hade blifvit stängda, deras präster
förföljda, de själfva utestängda från ämbeten och trakasserade
på mångahanda sätt. Under sådana förhållanden och med
hänsyn till Sveriges åtagna förpliktelse i fråga om Westfaliska
freden har jag svårt att förstå Carlsons förvåning öfver, att
religionsfrågan kunde hafva så stor betydelse för Karl, hans
okufliga ihärdighet vid sina fordringars genomdrifvande o. s. v.
Att betrakta hela denna fråga om trosfrihet för tusentals be-
tryckta protestanter såsom en underordnad angelägenhet, för-
klara tvisten med kejsaren utgöra blott »en tvist om små-
saker» m. m. d., vittnar icke om blick för historiens största
realiteter.
Nekas kan emellertid icke, att sättet för genomdrifvandet
af Karls kraf synes något egendomligt. Han fordrade näm-
ligen schlesiernas trosfrihet såsom vederlag för 1500 från honom,
genom kejsarens länder undanrymda ryska soldater. Och då
kejsaren såsom ersättning för rymlingarna bjöd en skälig pen-
ningesumma, afvisades anbudet med stolthet. Det är då, som
Karl skall hafva yttrat de bekanta orden: ^Mcmini me
Alexandrutn, non mercatorem fessej*.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
