Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herman Lundström. Anteckningar om en märklig folkpredikant och »vetenskapsman» från Linnés dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MÄRKLIG FOLKPREDIEANT K. M. FRÄN LINNÉS DAGAR 249
väderhane, som för att vinna människogiinst förhållit san-
ningen i logenen och dragit kappan på bägge axlar. Han har
intet låtit stoppa sig munnen till och allenast straffat de ringa;
utan han har ock sagt rena och ofärgade sanningen dem för-
näma i synen, som eljest vilja själfsvåldas och dock ostraffade
varda. Och till allt detta aren I mina käraste åhöraire, bästa
vittnen till.
2. Han har varit en man, en förträffelig böne- och
andelig speleman. Han har icke blygts för både hemma och
borta till att med höga röst tillbedja på Herrans fotapall utan
att låta hindra sig af främmande. Men han har ock med lika
röst sungit och spelat Herranom med visor och psalmer, dem
han själf till större delen sammansatt. »
3. Han var en man, en berömvärd, tålmodig man som
i alla sina lifsdagar under många andra sorger och åkomma
aldrig knorrat, jämrat sig och låtit illa, utan alltid visat sig
glad och munter . . . Prof af tålamod gaf han bäst uti sin lång-
variga sjukdom. Aldrig såg man annat än gladt och vänliga
ansikte, i stället för det att vi då ofta äro tväre, trumpne och
ogene.
4. Han V2ir en man, en rättfärdig sanningsman. Uni-
cuique suum tribuebat: ingom ville han vara skyldig och orätt
göra och just så ville han ock hafva tillbaka af androm; och
om han efter vårt tycke däri gått för vida är en sak, som ej
hörer hit. Visst är det att man på hans ord kunde trygga
och bygga. Hans löfte var alltid: dictum, factum — var det
sagdt, så blef det ock gjordt och hållet: ett nymäre och ville-
bråd, som i våra genomhala tider är ganska rart att träffa.
5. Han var en man, en förträffelig ordningsman, så uti
församblingen som ock en vaksam probst och uppsyningsman
uti sitt kontrakt.
6. Han var en man, en hedersman och en grundlärd
man... ett hederligt lärdomsljus uti fäderneslandet [= teol.
dn-]...
7. Men han var ock en man, en genomärlig, vänlig,
förtrolig och Ijuflig umgängesman. Aldrig var han en haler
ål, krokig orm, konstig och illsmidig räf, foster, som våra
tider eljest hafva mycken god råd uppå. Intet var han häller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
