Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Schartau — ett hundrafemtioårsminne af P. Rydholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK SCHARTAU XIH
föra människan till Guds ords bruk. Och sedan, då det gäl-
ler nådeverkets fortgång, är det alltid i första rummet ett
villkor å människans sida, att hon fortfar med Guds ords
bruk. Går det tillbaka, så beror det på, att Guds ord för-
summas, eller att människan hör eller läser ett förtunnadt eller
med villfarelse uppblandadt Guds ord. Detta drifvande på
Guds ords bruk är ett drag hos Schartau, som synnerligen
starkt framträder öfver allt.
I sammanhang därmed bör påpekas, att han mer än van-
ligen plägcu- ske yrkar på befrågande af rätte lärare. Detta
bör gifvetvis egentligen och i första rummet ske för att få
andlig ledning men också »för att hedra predikoämbetet med
det förtroende, som Gud vill, att alla rätta lärare skola hafva».
Schartau betonar starkt läroämbetets höghet och auktoritet.
Själf åtnjöt han i högst ovanlig grad det förtroendet att blifva
befrågad af andligen bekymrade själar, qch hans verksamhet
som själasörjare för de enskilda, som sökte honom person-
ligen eller skriftligen, är kanske det allra största i hans verk-
samhet. Förr än man läst hans från trycket utgifna själa-
vårdande bref, känner man honom icke. Af dem kan man
sluta sig till, hurudana hans samtal med sina besökare varit.
Lugn faderlig bestraffning, tillrättavisande af felaktighet och
ett evangelium, så fullt, så rikt.
Detta Schartaus framhållande af den absoluta auktorite-
ten hos Guds ord och den relativa auktoriteten hos nåde-
medelsämbetet ställer honom som motståndare till all subjek-
tivism icke blott den, som på hans tid uppträdde, utan ock
den, som efteråt uppträdt.
Vi vända nu vår uppmärksamhet till den tredje mot-
ståndaren, som Schartau har att bekämpa, herrnhutismen. En
mycket stor del af det, som för Schartau var egendomligt,
finner sin förklaring i hans motsättning till denna. Det har
sagts, att ingen är en strängare domare öfver en riktning och
åskådning än en renegat. Och i förhållande till herrnhutismen
var han renegat. Schartau fattar det såsom en honom förelagd
särskild kallelse att förbarma sig öfver de villf ärande. »Sedan
jag själf, ledd vid Guds trofasta hand, gått igenom villfarel-
sens nöd och fara, har jag därunder vunnit något litet af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
