Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - G. Aulén. Martin Erik Ahlman år 1796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 IKEDDELANBUN OCH AKT6TYC1LEN
således, ifall han ville låta sina lagar öfverträdas utan at strafia
förbrytame sjelfva eller någon annan i deras ställe, grifva mil-
lioner förnuftiga varelser anledning at tvifla om den beundrans-
värdaste af sina fullkomligheter, sin rättfärdighet och därige-
nom betaga dessa en stor del af deras lycksalighet.
Detta senare bevis har åtminstone någon sannolikhet,
och derföre vill jag opartiskt undersöka det. Visserligen måste
jag tillstå, at Gud för sin egen äras och sina förnuftiga Crea-
turs lycksalighets skuld, måste tydeligen ådaga-lägga sin rätt-
färdighet. Men monne icke denna rättfärdighet tydeligen
ådaga-lägges genom naturliga strafiFen? Det är sant, at dessa
straff ofta icke tyckas svara emot förbrytelserna. Men vi böra
komma ihog, at de ofta kunna infinna sig, utan at vara sjntilige
för någon annan än den, som lider dem — dessutom äro ofta
äfven de i våra ögon ohyggeligaste brott icke värkeligen så
moraliskt onde, som de förekomma oss. Temperament, före-
ställningar, fördomar, som man kanske helt oskyldigt insupit
— alt detta och ännu mera dylikt, kan framte så mycket ur-
sägtande, at en gerning, som vid första påseendet syntes
omänsklig, vid nogare eftersinnande befinnes vara helt för-
låtelig. Vi menniskor, som merendels döma efter det yttre,
se merendels alt detta förbi. Deraf kan ju äfven hända, at
vi icke kunne finna något tillbörligt förhållande emellan de
naturliga straffen och de förbrytelser, som straffas. Annor-
lunda måste det vara med väsenden, som äro fullkomligare
än vi, och bättre kunna inse sakernas sammanhang och döma,
om gerningame äro fria eller icke, och i hvad grad de äro det.
Man bör äfven härvid märcka, at alla de Gudomliga
lagarna icke annat äro än kraftige anvisningar till menniskor-
nas lycksalighet. Det straff, som följer på deras öfverträdande,
kan således icke hafva annat ändamål, än at återföra den vilse-
farande på lycksalighetens väg. I annat fall skulle det uphöra
at vara straff, det skulle i det stället blifva en hämd, utan an-
nan afsigt, än at plåga menniskorna och göra dem olyckliga.
Men dessa straff, de enda som tyckas äga rum vid Guds re-
gering, hvarken kunna eller böra häfvas genom något för-
soningsmedel.
Det tyckes således, som skulle Guds rättfärdighet ingen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
