Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - G. Aulén. Martin Erik Ahlman år 1796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MEDDELANDEN OCH AKTSTTCEEN 295
ting förlora, ifall Gud utan försoningsmedel (sådant nämligen,
som man i allmänhet därmed menar) ville förlåta människor-
nas synder. Denna Gudommens beundransvärda egenskap
ådagaläggies. tillräckeligen därigenom, at han minskar sina väl-
gäniingar och kärleksprof, och genom de straff, som antingen
infinna sig såsom gerningamas naturliga fölgder, eller ock in-
träffa genom Försynens omedelbara föranstaltande. Hvar och
en lust, hvar och en oren böjelse bär dessutom i sitt eget sköte
sitt förfärligaste straff.
En sann ånger och en därmed förenad hjertats och lef-
värnets förbättring tyckas vara de enda egenteliga försonings-
medel, ty genom dessa sättes (at [jag] må således uttrycka
mig) Gud i stånd at uphöra med sina straff. At utan dessa
försoningsmedel förlåta förbrytame, och at då de värkeligen
finnas icke förlåta dem, vore i båda fallen lika orättfärdighet.
Emellertid nekas icke möjeligheten af det allmänt antagna
försoningsmedlet. Möjelig^ är det, at Gud velat at visa andra
förnuftiga varelser, hvad fölgder synderna annars hade bort
medföra, och jämte andra afsigter äfven haft denna, då han
beslöt och fullbordade det så kallade Återlösningsvärket. Men
detta oagtadt i sig sjelf möjeligt, kan knapt enligt förnuftets
grunder bli sannolikt, ty det sätter altid förut, at Gud kan
$traffa utan at åsyfta den straffades förbättring.
En omständighet vill jag likväl anföra, som kan gifva
detta förklarings-sätt någon grad af sannolikhet Ordsaken
hvarföre Gud valde detta försoningsmedel kan vara dels deras
förbättring, som borde lidit straff, hvilka då de på ett så kär-
leksrikt sätt befrias från fölgdema af sina förra förbrytelser, at
de därigenom böra och kunna väckas till eftertänka, dels andra
förnuftiga varelsers [förbättring], för hvilka Gud har låtit
uppenbara, at han för menniskomas svaghets skuld ville under
hvilkor af en sann ånger och bättring dllgifva de straff, de
förtjent; men at de i de oändeliga plågor, hvilka menniskor-
nas så kallade försonare led, kunde se, hvad de sjelfva hade
at vänta, ifall de skulle falla på det elaka upsåtet at vara
olydige emot Gud.
Det aldra sannolikaste är väl at påstå, at hela läran om
försoningen endast är lämnad oss, för at desto mera göra oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
