Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - S. Bring. Fördraget i Altranstädt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 2
SAMUEL BRING
dessas rättigheter. Och sammanställer man dessa fakta med
hvad ofvan yttrats (sid. 10—ii) om hans förhållande till
protestanterna i Schlesien före, vid och efter infallet i Sachsen,
då kanske det antagandet ej är för djärft, att Karl XII här
handlat efter en bestämd plan. Ett sådant antagande bör
åtminstone ha lika stor bärkraft och gälla för minst lika god
förklaring som påståendet om en nyck som nästan enda
motivet.
Men Karl XII:s intresse för och omsorg om de schlesiska
protestanterna upphörde visst inte, när han genom fördraget
med kejsaren tryggat deras trosfrihet. Han vakade ju som
nämnts genom Stralenheim strängt öfver att alla de i fördraget
stipulerade fördelar blefvo utförda. Och ännu så sent som 1718
midt under de ifriga förberedelserna till det stundande fälttåget
med Norge hade han dem i sina tankar. Då den kejserliga
regeringen i Schlesien utfärdat ett påbud, hvars anda ej
öfverensstämde med fördraget, befallde konungen envoyéen i Wien
Stiernhöök att däremot »på det alfwarsammaste giöra
föreställningar» och inlägga ett medsändt memorial.1 Och några
månader efteråt fick en agent i Bresslau vid namn Beye order att
noga se efter om det kejserliga »Ober-amtet» i Schlesien
företog sig något mot fördraget och westfaliska freden och i sådant
fall därom genast underrätta.2
Gifva icke alla dessa bestämmelser i freder och fördrag till
förmån för protestanterna tillräckligt bevis på att Karl XII var
fullt genomträngd af medvetandet om de förpliktelser, som
ålågo Sveriges konung som garant af westfaliska freden och
dess bestånd, och att vidare utveckla och skydda det arf, som
det svenska folket och dess konung mottagit af dem, som offrat
sig och sina krafter för »Svea rikes välbestånd och
protestantismens räddning». I känslan af detta ansvar och denna
skyldighet — ty som en skyldighet, ej blott som en rättighet,
uppfattades af samtiden ingripandet för schlesierna3 — försummade
1 Konungen till Stiernhöök, d. 28 januari 1718. Utrikesregistraturet.
2 Konungen till Beye, d. 29 juli 1718. Utrikesregistraturet.
3 Se t. ex. residenten C. Leijoncronas bref från London till Palmquist
d. 5 aug. 1707, där han berättar, hur han i ett samtal med den engelske
statssekreteraren framhållit, att Karl XII ej begärde af kejsaren mer än hvad han
enligt westfaliska freden vore skvldig att göra, hvilken mening
statssekreteraren biträdde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
