Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - Eva Fryxell. Bref rörande ärkebiskop J. O. Wallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 20
bref rörande ärkebiskop ,t. 0. wallin
ännu som ett tjockt moln beskuggar mina dufna ögon.
Allt-derför har jag väl ock, väl icke tvekat att svara på ditt
välkomna bref men högligen funderat, om det vore rådligt för mig
att försöka några utkast öfver en mans caraktère och enskilda
lif (ty det allmänna står ej i min domsrätt), hvilken jag kände
och studerade under 5 års nära umgängelse, bättre än jag tror
mig känna mig sjelf, emedan han var för mig en älskelig idole —
och detta med alla sina skenbara motsägelser i handlingssätt
och det mest lättrörliga och lättretliga sinne, som fallit på en
dödligs lott. Vänta således icke af mig annat än fragmenter
ur hans lefnads stora bok. Jag vill icke försöka, att
sammanfoga dem till något helt, utan öfverlemna en och annan naken
Esquisse åt din talareförmåga, som skall blomsterströ det stoft,
på hvilket så mången sann vänskap före Dig fällt tårar.
Förklaringen öfver all mensklig historisk föreställning går
tillbaka i det mythiska. Det är något eget med de flesta
utmärkta mäns lif, att man måste söka källan till
vidunderligheter och inconseqvenser i sinne och gerning uti någon föregående
händelse, som anslagit mannens vekare själssträngar, eller gifvit
en riktning af deras tonart åt ett ofta helt annat håll, än
naturen syftat i tilldaningen. Troligen hade Wallin ej blifvit den
Seculair Man han var, och hans frimodiga Ande icke puffat sig
fram genom tidens brytningar, om den, som mången annans,
gått lifvets eller poesiens stilla snäckgång: Den drefs af en inre
gömd oroskraft, som icke låg i hans natur, som der föddes af
omständigheterna. Uppränningen till hans lifs verksamhet är
ingen annan än en romàn. Du må skratta eller icke. — Ex
scintilla incendium.
Läs och döm öfver hvad få kanhända kände såsom jag.
År 1806 var W. förlofvad med en ung, skön och talangfull
flicka med namnet Runewald. En inbördes stark böjelse, uti
ungdomens och poesiens blomsterdagar hade hos båda slagit
djup rot. Flickan var mycket uppburen, firad, courtiserad, W.
var häftig, brinnande, svartsjuk. En gång under brunns-sejouren
vid Sabbatsberg, till det mesta genom flickans mors
oförklarliga obetänksamhet, i ett häftigt svartsjukans anfall kastar W.
förlofningsringen på golfvet, tar afsked för alltid, och
återkommer icke mer. Flickan blir sjuk af sorg — W. i feberyran
träffar Wallmark, som tror att han bör hämnas och det skynd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
