Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - H. Lundström. Ur »själfbekännelser» från början af förra århundradet (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 1 O
herman lundström
eller hon sjelf? Ack, Gud frestar ju ingen till ondo) så
förekommer henne noggrannhet i pligters utöfvande och
samvets-grannhet såsom ett pedanteri. Tvärtom, då viljan lifvas af
kärleken till Gud, då den inre människan känner den andeliga
frihetens lif — så är hela den yttre verlden för henne af föga
betydelse. — Men afsigten och den inre sinnesförfattning, som
yttrar sig hos henne, då hon giör eller underlåter en handling,
betyder däremot allt — och i afseende på en sådan connexion,
sammanhang och växelinflytelse emellan den inre och yttre
människan blifva eljest i sig sjelfva obetydliga handlingar af
högsta betydelse för oss.
Allgode! Skänk mig vilja att för Din skull, för att
bibehålla frihetens lif och lif i den andeliga verlden, medvetenheten
af mitt inre bättre jag, — våga något, vara färdig att giöra
den uppoffring af sinliga f öremål, hvarom samvetet anar mig.
Gud förbarme Dig öfver människan!
Den /7 Julii, onsd. kl. 3U //, afton.
Förbarmande Allgode Gud! Lär Du mig genom Din
Andas kraft besegra mina sinliga vanor, min gamla sinliga
människa, som icke vill något, som andeligt och godt är. —
Du är Gud. Din vilje är helig och god. Måtte mitt hjärta
lära älska den!
Ack Gud! Huru mycket är ej det, som bör gjöras; huru
litet det, som är gjort.
Natten emellan den 22 och 23 Juli mond. och tisd. 1805.
Allgode, förbarmande Gud! Du, som ser till människors
nöd och förbarmar Dig -— lindra min stackars lidande makas
nöd, då hon nu enligt Din visa inrättning åter framföder barn
till verlden. Jag vet o Gud, att jag intet godt af Dig förskyllt.
Till äfventyrs har jag . . . förtjänt Ditt misshag, förtjänt, att jag
i min hustrus lidande skulle finna mitt straff. Men — Herre! —
döm oss såsom en mild, öfverseende Fader! Jag har felat, i
mongfaldig stycken felat, men borttag ej ifrån mitt hjerta dess
tillit till Dig. Lindra min arma makas lidande. Denna min bön
för hennes lindring är det enda, som nu skaffar mig sjelf
lindring. Ja, Gud! Måtte den oro, den ångest, jag dessa stunder
känner, lifligt förblifva i mitt minne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
