Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar - P. H. Brown. History of Scotland, vol. 2. Cambrigde 1902. P. H. Brown. Scotland in the time of queen Mary. London 1904. Andrew Lang. John Knox and the Reformation in Scotland. London 1905. J. P. Whitney. The Reformation. London 1907. Thomas M. Lindsay. A History of the Reformation, vol. II. Edinburgh 1907. J. H. Shepherd. Introduction of the History of the Church in Scotland. London 1906. Anthony Mitchell. A short History of the Church in Scotland. London 1907. Anm. af E. L—ll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i68 GRANSKNINGAR OCII ANMÄLNINGAR
han blifvit jagad från plats till plats, och här predikade han.
Han inpräntade hos sina åhörare, att kyrkan var satans
synagoga och att påfven var Anti-Krist och världens främste
syndare. Då fästningen ändtligen måste ge sig, sedan Maria fått
hjälp af en fransk flotta, kom Knox jämte en del af
besättningen på galèrerna. De bittra erfarenheterna där bidrogo nog
mycket till att göra honom till den hårda och oförsonliga man,
han sedan förblef hela sitt lif, liksom den skapade ett fanatiskt
hat till Frankrike och allt franskt. Men han talar ej själf
mycket om sina lidanden, utan tyckes ha hållit modet uppe med
ständiga profetior om en snar befrielse. Efter 19 månader blef
han också befriad (1549) och kom till England, där den
protestantiske Edvard VI regerade. Han predikade i London med
stor häftighet — »i en moderat och anspråkslös ton» säger han
själf — mot bruket af knäböjande vid nattvardens tagande. På
grund af motsättningen mot The Book of Common Prayer kunde
han ej heller mottaga ett honom 1552 erbjudet biskopsstift i
engelska kyrkan. Då Edward VI dog och den blodiga Maria
kom på tronen, fann Knox det säkrast att fly. Det synes nog
sannolikt, att han var feg, som Lang säger, att han icke alls
hade en martyrs mod; men man kan ju inte förtänka honom
att han, uppfylld af brinnande verksamhetsifver, ryggade
tillbaka för tanken på döden. Och det bör ej förtigas, att Lindsay
i sin framställning i rak strid mot Lang häfdar, att Knox vid
detta tillfälle visade verkligt mod och flydde först långt efter
sina medpredikanter och sedan han öppet uttalat sig mot
drottningens åtgärder.
Att berätta om Knox’ alla äfventyr på kontinenten blefve
för långt. Han reste genom Frankrike, Schweiz och var en tid
i Frankfurt, allt jämt sysslande med det stora problem, som
upptog alla hans tankar: »Var man skyldig att lyda en monark,
som påbjöd afgudagudstjänst?» Plan talade med präster och
lärde, och fastän han aldrig fick något stöd ens hos Calvin,
kom han mer och mer att ifra för aktivt motstånd mot en
dylik regent. Han skref hem till sina trogna de mest hetsiga
bref: »Uppskjut icke din hämnd, o Gud, utan låt döden sluka
dessa afskyvärda afgudadyrkare (d. v. s. drottningen af
England och Filip II). Gud skall sända John att utföra sina domar,
och Jezebel (Maria) skall icke undgå den hämnd och de plågor,
som äro beredda för henne.» Knox lefde i det Gamla Testa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
