Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - Emil Liedgren. J. O. Wallins ungdomsutveckling, betraktad med hänsyn till hans senare verksamhet - I. Hembygd och släkt - II. Skol- och gymnasietiden (1788—1799)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. 0. WALLINS UNGDOMSUTVECKLING
37
ord till inledning: »Silfver och guld hafver jag icke, men det
jag hafver, det gifver jag dig i Jesu Kristi Nasareni namn. . .»x
Hvilken färg föräldrahemmets religiositet haft, därom ha vi
ej många antydningar. Men vissa favorituttryck i Wallins
religiösa språkbruk (t. ex. »Vännen», »Himlavännen» i
Uppfostraren, Dödens Angel och Sv. ps. 481) liksom den i allmänhet
något sentimentala tonen isynnerhet i hans tidigare predikningar
och psalmer skulle kunna tyda på herrnhutiskt inflytande.2
* *
II.
Skol- och gymnasietiden (1788—1799).
»När man nalkas Falun, får man se en till liknelsen
vidsträckt Stad mellan rökande höjder, som insvepa hela trakten
i ett ovisst mörker. Kyrkornas gröna Koppar-tak röja sig
be-hagligt; men dysterhet omgifver allt. Kullarne omkring staden
äro slagg- eller rosthögar; och bergen visa ingen vegetation.»
Så beskrifver Linnerhielm stadens utseende i sina resebref 1797.
Husen, som i allmänhet voro af trä, sågo oansenliga ut och
hade genom den ständiga röken blifvit helt svartaktiga. Under
vintertiden, vid lugnt väder, kunde kopparröken bli så tät, att
man enligt Linnerhielm ej kunde se en aln omkring sig utan
stundom gick »bus emot hvarandra». Det måste ha varit rätt
påkostande att byta ut Tuna backar och fria, öppna vidder med
de blåa bergkonturerna rundt kring synranden mot denna svarta,
rökhöljda stad. Men när Wallin tänker tillbaka på skoltiden,
nämner han intet om den dystra anblick, som staden erbjöd:
Jag minns det nog — det var en tid
som lektes fram, så menlöst blid,
i menlöshet och bussarånger;
då alla sprungo lika snällt
i kapp på Vårens blomsterfällt
och höjde alla lika gällt
1 Nekrologen i Sveriges Statstidning. (Minne af J. O. Wallin, sid. 42).
2 Jämför ock grafdikten öfver Dicander i det följande!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
