Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - Emil Liedgren. J. O. Wallins ungdomsutveckling, betraktad med hänsyn till hans senare verksamhet - IV. Informatorstiden på Boo (1804—1806)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
. EMIL LIEDGREN
heller Choræus är intagen af så glada förväntningar angående
religionens och filosofiens framtida endräkt som Wallin. Att
döma af hans filosofiska lärodikter liksom af hans smärre
religiösa poem, synes han ha känt afståndet mellan modern
kritisk gudspostulering och gammal kristen trosvisshet och våndats
därvid. Ljunggren finner ej hos Choræus — åtminstone ej i
lärodikterna — något väsentligt nytt: tankarna »äro desamma,
hvilka vi hos tidehvarfvets alla skriftställare återfinna», säger
han.1 Onekligen gäller detta om Choræus versifierade Tal vid
kronprinsens födelse (1799), där Jesus framställes såsom en
upplysningsman, som mildt àckommoderat sig efter sin »svagsynta»
samtid. Men Choræus har ej stannat vid denna ståndpunkt.
Liksom Franzén tycks han tagit intryck af Kant, under det
Wallin helt följer Leopold. »Den stränge domarn. . . skiljer
pligtens guld från böjelsernas glitter» (Menniskans Bestämmelse
1800) och religionen »hvilar på lagen, som befaller pligter», ej
på »lätt-trons lösa sand» (Menniskans Värde 1802). Det religiösa
tviflet, som hos Wallin aldrig synes ha fått insteg, möter ej
sällan hos Choræus. Redan i En suck från altaret (1799) ber
han Kristus förlåta honom »tviflets mörka stunder», »en ynglings
svaga tro». Ibland tycks han finna hjälp i en tankegång
besläktad med Goethes »Was fruchtbar ist, ist wahr», t. ex. i En
tanke på min egen graf (1801):
Ljuf är den tron, förträfflig är den trösten,
Och derför är hon sann!
Än känner han i den sedliga nöden Guds tillvaro såsom
omedelbart viss (så i Tviflan och Tro 1802):
Du är min domare, och när din lag jag brutit,
Då vet jag, du är till, med ryslig säkerhet.
Liksom Franzén tenderar Choræus alltmer att återgå till den
gamla kristendomen. I Tviflan och Tro läsa vi dessa rader:
Hvart helst i tankens rymd vi våra steg må rikta,
Så komma vi dock sist till dig, o Gud! igen.
Förnuftet, trött att se, och konsten, trött att dikta,
Fly till sin gamla tro, och hvila sig på den.
1 Ljunggren a. a. III, sid. 289.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
