Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - Emil Liedgren. J. O. Wallins ungdomsutveckling, betraktad med hänsyn till hans senare verksamhet - IV. Informatorstiden på Boo (1804—1806)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. 0. WALLINS UNGDOMSUTVECKLING
75
I Andaktspoem (1806) uttalar han tankar besläktade med Wallins
i odet till Lindblom: »den vise vördar himlens bud», just därför
att han »druckit djupt ur visdomskällan» (jämför Bacos ord!)
och kallar förnuftet och religionen »goda änglar, sända från
samma tron». Men bakom ligga dock de många dikter, där
detta gemensamma ursprung ej känts så påtagligt (t. ex. Det
åldriga templet 1801 och de förut citerade dikterna).1
Leopold, en i Humes skola bildad skeptiker, finner
religionen oumbärlig — kanske särskildt efter den desillusion, som
händelserna i Frankrike medförde — och bemödar sig att
sorgfälligt hålla hvarje tvifvel på Gud och odödlighet borta med
tillhjälp af sin känslofilosofi. Men därför blir också intrycket
af hans religiöst-filosofiska lärodikter doktrinärt och kyligt.
Han skildrar ej det lidelsefulla tänkande, som brottas med
tvif-len, utan det resignerade, som blundar för alla hemska
möjligheter. (Jämför Dröm och det endast och slutraderna i Predikaren!)
Det är också denna bekvämare väg, som Wallins filosofiska
lärodiktning beträder.
Inflytande från Leopold möta vi äfven i Uppfostraren. När
denna 1805 skrifna dikt blifvit tryckt i Sv. Akademiens
handlingar (1809), recenserades den strängt i Polyfem (1810), och
om det filosofiska partiet fälldes det visserligen öfverdrifna men
dock i hufvudsak riktiga omdömet, att Leopolds afhandling
Idéer till en populär Filosofi öfver Gud och Odödlighet här
blifvit versifierad.2 Medan de filosofiska systemen växlat, har
känslan (Leopolds »moralkänsla») ensam stått bi, och hennes
instinktiva antagande af Gud, frihet och odödlighet är det enda,
som blifvit öfver vid metafysikernas bankrutt:
Säg ej, o filosof, att »känslan oss bedrager»,
Att öfver sinnens gräns allena trygg och ren
Går sanningen sin gång och annat allt är sken.
Hvar står det tankemål, som ej af sinnet känns,
Det är blott hjertats hopp, som öfverfar dess gräns.
Jag vet att någon gång bland kämpande begär
Din tanke irrar sig, din vilja missledd är.
1 Dikternas datering efter E. Lagus’ kronologi i Bref, tal och andra
skrifter af M. Choræus, sid. ’392 f.
2 Polyfem II, n:r 48: »denna afhandling versifierad är just innehållet af
ifrågavarande Episod.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
