Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - Nat. Beckman. Hvem har döpt Olof Skötkonung?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8
NAT. BECKMAN
gosse, som i likhet med åtskilliga andra i denna tid fick dels ett
mera religiöst namn Gillekrist (Kristi tjänare), dels ett världsligt,
Harald. Han uppsökte sina verkliga eller förmenta fäders hof
i Norge, fick, sedan han med järnbörd styrkt befogenheten af
sitt anspråk, del i den norske konungens arf. Efter åtskilliga
strider, som icke alltid passade till hans religiösa namn, blef
han norsk konung med namnet Harald Gille. Han fick en
drottning och en dotter. Och den senare fick (närmast efter någon
anhörig, kanske farmodern) det iriska nationalhelgonets namn,
Brigida.
Brigida blef gift till Sverige. Snorre uppger, att hon varit
gift med Inge den yngre och med västgötajarlen Karl Suneson.
Dessa uppgifter förefalla af kronologiska skäl ytterst
tvifvelak-tiga, och de bestridas af en så framstående kännare af Snorre,
som Gustaf Storm.1 Däremot är det väl säkert, att hon enligt
Snorres fortsättning varit svensk drottning under den korta tid,
då Magnus Henriksson, inkräktaren, satt på Sveriges tron, liksom
ock, att hon varit maka åt Sverges okrönte kung, jarlen Birger
Brosa. Genom denna förbindelse kom namnet att ställas i
förbindelse med det inhemska Birger, och det kom in i en svensk
stormanssläkt. Så kom namnet att bäras af Tyrgils Knutssons
gemål och senare af Birger Perssons berömda dotter.
Som man ser, finnes i detta ingen anknytning för namnet
Birgittas källa. Äfven om Birgida Haraldsdotter skulle ha varit
gift med en jarl, hvars enda af historien bevarade handling var
ett misslyckadt försök att eröfra Bohuslän, så kunde detta icke
ha föranledt västgötarna att efter henne uppkalla en källa vid
den gamla kyrkan vid Kinnekulle.
I öfrigt är den iriska Brigida föga känd i Norden. Och
hennes mest glänsande saga hade sitt slut. Man var i Rom icke
uteslutande blid mot minnena från den tid, då det keltiska
Irland hade skapat en kyrka rätt oberoende af Rom. Brigida
hade troligen fått en del af sitl popularitet från ett hedniskt
gudomsväsen, som firats i samma ort, dit hennes namn var
knutet. Men den heliga eld, som af ålder brunnit på hennes
altare, blef på 1200-talet förbjuden såsom afgudisk. Någon
sannolikhet för, att hon i senare tid skulle blifvit populär i vårt
land, synes icke finnas. Fanns en tradition, så måste den vara
1 Se Storms norska öfversättning af Heimskringla, sid. 745.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
