Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - E. Linderholm. Sven Rosén - I. Påminnelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lO
meddelanden och aktstycken
kan och i naturs krafft tala tram sådant minnes-wärk, så kiänne
wi wäl, at det intet är Christus, som talar genom lego-herdarna,
utan blotta naturens krafft är förmögen nog til alt sådant. Och
som de tala af sin egen anda och intet af Herrans mun (Jer. 23: 16),
så kan däraf ingen guddommelig wärckan härflyta, utan allenas
krym-teri och minnes-wärk, eller en hoop bilder i hufwudet. Derföre
hafwe wi hos sådana intet at giöra, utan fly dem efter Christi
bud (Matth. 7: 15, Joh. 10: 5. Jemför ock Prov. 4: 14, 17, 27).
§ 13. b) Gud har ock ändteligen efter mörker låtit oss inse de
willfarelser, som wi af barndomen lärt, hwilke i sig sielfwa ej annat
dåga til än insöfwa siälar i säkerhet. Han hafwer i stället
begåf-wat oss med sanning, som förer til gudachtighet (högachtan och
kiärlek för Gud) och wisar genaste wägen til helgelsen och
gemenskapen med Gud. Huru kan man då säija, at wi förachta Guds
ord därmed, at wi icke wiljom med wårt åhörande och stillatigande
liksom samtycka til lögnpredikningar, hwarmed Christi lära
förnekas och förmörkas til monga siälars fördärf och afsaknad?
§ 14. c) Om ock i någon kyrckia ännu taltes sanning til någon
dehl efter Andans drifft och gåfwor, så hafwe wi dock ej låf at
uppehålla oss därwid, sedan Herren sielf öpnat oss öronen (Es. 50: 5)
til at höra sitt innerliga och rena ord, som är oss hardt när (Rom.
10: 8) och gifwer wid alla tillfällen sådana påminnelser (Es. 30: 21),
som närmast träffa wårt egenteliga tilstånd (Ezech. 34: 15, 16.
Til exempel: Act. 23: 11, Ezech. 16: 6, Marc. 10: 21, Gen. 12: 1—3,
Dan. 10: 12, 19).
§ 15. Det är ju bekant, at christendomen, ehwarest den
lef-wer, har sin tilwäxt och grader (Ebr. 6: 1, 2; Eph. 4: 15). Ibörjän,
då menniskian är ännu förströdd och utwänder i natur och
sinnligheter, kan hon gagnas af goda utwärtes öfningar, med fromma
personers åhörande, munteligit bedjande och mera sådant,
hwarige-nom hon kan insamlas i stillhet till at achta uppå det allnärvarande
Ordets och Andans wärckan: Men när Gud fått leda henne in i
andeligare, innigare omgiänge med sig at i stillhet, utan yttre
sinnens och phantasiens tilhielp, tilbedia honom i Andanom (Joh.
4: 24), niuta hans öfwerswinnerliga frid (Phil. 4: 7) och ro och achta
på hans sakta susande (1 Kon. 19: 12, Ebr. 3 et 4), då heter det:
»Herren är i sitt helga tempel; hela werlden ware tyst för honom»
(Hab. 2:20). »Haf bortt dina visors buller ifrå mig, ty iag orkar
icke höra titt psaltare-spel» (Arnos 5: 23). Den som då nekar
brudene at höra brudgumman sielf, den är icke brudgummas wän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
