Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - E. Linderholm. Sven Rosén - III. Om Gudstjänst och Kyrkotjänst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROSÉN, OM GUDSTJÄNST OCH KYRKOTJÄNST 283
åt hwem hon wille, när, hwarest och huru länge hon effter sit
förstånd tyckte ordenteligast och bäst wara. Se härom § § 20, 21.
b) Jag wil icke eller denna gången länge påminna det, at
werlds-lige präster icke äro sände af Gud, eij eller af honom skickelige
gior-de til at predika något äkta Guds ord eller at föra Andans embete,
hwilket på et annat ställe nogsamt kan bewisas. Utan iag påstår
i all ödmiukhet och sanningenes frimodighet, at om än så woro, at
werldslig öfwerhet genom sina wid academier upfödda präster och
sändebud, kunde låta tilbiuda sinom undersåtarom något lefwande
Guds ord, så woro dock ej rådeligit, christeligit eller rättwist för
Gud at (wid lekamligit straff och böter, med kongelig
exseque-rande lag och bud) pålägga allom undersåtarom i gemen, det de på
anbefalta dagar, sätt, rum och tider måste aflägga sin gudstienst
igenom prästernas åhörande, ty det är utan twifvel, at somblige
landets inwånare äro gudlöse och förhärde, andre åter böijelige och på
sit sätt gudfruktige, någre ändteligen med Christo tätt förenade,
sittiande altjämt wid hans fötter, ja, äro i honom så inlifwade som
lemmar och refbenen i kroppen. Om hwartdera slaget måtte iag
gärna säija något i synnerhet.
§ 27. Och först om de förhärda. Med dem handlar Gud så
skon-samligen här i tiden, at han intet wil föröka deras dom och elände
med för mycken nådes och kraffte-ords tilbiudande. Hör hwad
för kyrko-lag Christi anda inskref i apostelens Pauli hiärta om
sådana åhörare (Act. 18: 5, 6). »Anden twingade Paulum at betyga
judomen, at Jesus war Christus. Men då de sade däremot och
talade hädelse, skakade Paulus kläden och sade til dem: Edart blod
ware öfwer edart hufwud, NB häreffter går iag nu oskyldig til
hedningarna». Samma förordning lemnade han sedermera sinom sone
Tito, säjande: »Fly (eller drag dig undan) en kättersk menniskio,
tå han NB en gång och annan förmant är, wetande, at en sådan är
förwänd och syndar såsom den sig sielf fördömt hafwer». Intet
befaller här Paulus, at man skulle med straff och böter twinga dessa
owilliga åhörarena at komma til Titum, när han utsådde pärlor.
Man förstår wäl, at sådane atheister, naturalister, forts ésprits och
helt jordiska menniskior för timeliga raisoners skull wäl kunde
förmås at gå med i kyrkan. Men om än Titus wore1 där, så kunde han
ej förhålla dessa slags åhörarena at förtrampa de härligaste2
pärlorna (Math. 7: 6). Gingo sådana jordenes älskare sielf willigt
dit , så hade de sielfwe synden och domen ensame at bära. Men enär
1 V. 70ar. 1 L. och T. 269 heligaste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
