Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - E. Linderholm. Sven Rosén - III. Om Gudstjänst och Kyrkotjänst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lO
MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
de genom sina mäktigaste påkörare (timeligit straff, skymf och
skada) drifwas åstad, så hafwer den, som slika påkiörare utsändt,
jämwäl del i deras synder och plågor (Apoc. 18: 4, Dan. 5: 2, 23;
2 Sam. 12: 9). Af Jesu lära (Luc. 13: 24, 27; Matt. 7: 13, 14; cap.
13: 3, 23) är klart, at deras antal, som Guds ord förkasta, är
aldra-störst, jämwäl, at man bör wara sparsam at utså den goda eller
bästa säden, så framt Herren sielf icke besynnerligen utwisar åkren.
»Eder är gifwet weta Guds rikes hemlighet» sade Jesus til lärjungarna
»men dem androm genom liknelse» (Luc. 8: 10).
§ 28. Derföre förklarar iag min mening om kyrckio-gångs
på-biudande med följande liknelse. Här upkomme i landet en stor
hungers nöd, så at alle inwånarne, förutan några få Guds wälsignade,
behöfde köpa säd. Nu hade konungen i alla soknar et proviants hus,
däraf alle undersåtarne kunde hielpas i deras nöd (mins noga, at
iag intet anser kyrkorna för sådana goda proviants hus, utan iag
sätter allenast, ifall där wore något rätt lifsbröd och siäla-spis),
monne då wore angelägit at med konglig påbud stadga och befalla,
det de få Guds wälsignade skulle sittia i häktelse på watn och bröd i
14 dygn för hwarje gång, de försummat gå in i proviants huset, så
offta det blifwit öpnadt ? Wore det icke wälgärning nog, at konungen
offenteligen kundgiorde det i alla soknarna, at den som wille,
skulle få kiöpa för penningar? Och den som lede nöd, men intet
wille taga på sig den mödan, at gå til proviantshuset, honom
behöfde konungen intet förwägra, det han i sin girighet måtte swälta
så länge, tills han finge mera lust til maten än til sina råstiga
penningar. Men käre! Huru skulle icke det mer fägna än förtryta en
mild öfwerhet, om de ofwannämde Fadrens wälsignade fingo et
nå-deligit regn af himmelen (Es. 55: 1, 2, 10) på sina wälbrukade åkrar,
så at de utan penningar fingo säd och bröd tillfyllest genom Guds
egen gåfwa och wälsignelse, så at de under hela den dyra tiden intet
behöfde kiöpa något ur proviantshusen? Än mera, k. läsare,
om desse få landets inwånare, sin Faders nyfödde barn, icke kunde
fördraga den maten, som wore til köps i proviants husen, utan
kunde bättre trifwas hemma af miölk i deras hus? Ja, ändteligen,
om de af egen och andras bedröfweliga förfarenhet i sanning
befunnit hade, det konungens embetsmän (af oförstånd eller diefwulens
och trullkarlarnas förblindelse (2 Cor. 2: 17, cap. 4: 3—5; cap. 11:
13—15) blandat gips i miölet, monne då konungen skulle kunna
biuda och befalla dessa uplysta barnen, at de likafullt af hans
embetsmän skulle kiöpa miöl? Lät wara, at de inför konungens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
