Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - E. Linderholm. Sven Rosén - III. Om Gudstjänst och Kyrkotjänst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rosén, om gudstjänst och kyrkotjänst 285
domstohl icke altid kunde med witnen bewisa, det bemälte
embetsmän sålde falska wahror. Nog af, at de til sit egit lifs förwar fått
weta, at där icke wore mat för dem (Joh. 10: 5, 8). Min läsare må
här besinna, hwad § 26, lit. a, b, påmint är, och sedan applicera
liknelsen på de följande slagen af landets inwånare, som iag nu
nämna wil, nemligen:
§ 29. Här finnes i riket jämwäl sådane, som torde komma til
Gud, om de finge någon god wägwisare. O Jesu, utsänd sådana,
på det folket må få synen, til at wakta sig för de blinda, som leda
sina snartrogna åhörare ned i gropen! Math. 15: 14. Här går nu
intet eller an at bruka de påfwiskas nödgande (Bekehrsucht och
compelle intrare), utan emedan Gud är angelägnare om siälars
om-wändelse, än någon öfwerhet wara kan, och likwäl aldrig trugar sit
ord på någon, utan lemnar allom fritt wäl, så wore ock rådeligit, at
werldslig öfwerhet lemnade hwar och en undersåte fritt wäl, om
han wille blifwa salig eller intet, om han wille höra Guds ord af
menniskor eller intet. Lät ock wara, at det stundom wore gagneligit
för den eller den undersåten, at hafwa en utwärtes1 anwisning til
Gud, huru kunde öfwerhets placat ponctuellement utsättia tienligaste
tid och stund2, då Herren skulle med sit hiärtrörande ord hemsökia
hwar och en undersåte besynnerligen? Gud wet sielfwer aldrabäst
sin tid, ty öfwerlemnas ock den regeringen tryggast åt hans egen
allwishet, som intet försummar den tienligaste stunden at beså sina
åkrar. Se exempel i Act. 8: 30, 31, 35; cap. 10: 3, 5, 33; cap. 16: 6).
Så står det ock til Guds förbarmande at öpna undersåtarenas
hiär-tan til at förrätta en gudstienst med ordets åhörande, men icke
förmår någon öfwerhet med sit påbud gifwa dem sådan nåd och
öp-ning (Act. 16: 14). Mennisklig wilja och wäl kan intet föda någon
på nytt eller gifwa botfärdig öron at höra med til någon lifsens
om-wändelse (Joh. 1: 13, Rom. 9: 16), ty wore det gudeligast at låta
Herren sielf styra arken (2 Sam. 6: 6, 7). Det obedrägeliga Ordet,
som lif gifwer, är allestädes när oss i wår mund och i wår hiärtan, at
wi det giöra måge (Rom. 10: 8). Men förfarenheten hos andeliga
christna betygar nogsamt, at de somliga stunder icke kunna med
prediko-åhörande utöfwa någon sann (in- och utwärtes) gudstienst,
hwarken effter sit egna wäl, ej eller efter andras wilja och godtycke.
Ty somliga dagar och stunder finna de sig fullt svslosatta med bön,
kämpningar och anfäktningar, så at de intet orka höra
predikningarna. De hafwa tilförene af sin Gud fått en så stor och dryg
1 I., inwärtes. 2 V. stunde«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
