Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, Granskningar och Anmälningar - Hj. Holmquist: Innocentius III - II. La croisade des Albigeois, 1905, 2:a uppl. 1907
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH GRANSKNINGAR
285
negationer af missbruk, genom återgång till gamla kyrkans lif,
ej genom några nya läror; det var valdenserna De tolererades
länge af prästerskapet i Midi, äfven därför att de voro energiska
motståndare till albigenserna. Dessa senare beteckna det andra
slaget af opposition. De hade från greko-slaverna i Bulgarien
utbredts genom köpmän och studerande först i norra Frankrike,
sedan mera i Midi, där Montpellier, Narbonne och Marseille
blefvo deras första församlingar, och där de under handelns
täckmantel utbreddes bland både adel, borgare och bönder.
Här var ej korrigerad katolicism utan positiv ny tro, en
kristendomen radikalt motsatt dualism. Med den fanatiska
konsekvensen i idéernas tillämpning hos de »utvalda» parade sig klok
måttfullhet gent emot den stora mängden, hvilken kunde i det
yttre lefva som förut och genom »consolamentum» före döden
dock hade vägen öppen till paradiset. Det var ingen
sektrörelse, men en verklig kyrkobildning, med en hierarkisk
organisation, där slutligen blott påfven fattades. Luchaire utvecklar på
ett fängslande sätt anledningarna, hvarför katarismen kunde få
ett sådant segertåg i Midi: deras organisation, deras höga
moralitet, som ej ens motståndarna kunde förneka, uselheten inom
det katolska klerus, det bittra kriget i Midi mellan klerus å
ena sidan, baronerna och borgerskapet å den andra, hvarvid
de senare funno en oväntad bundsförvandt i katarerna, o. s. v.
Katarerna kommo så i en dubbelt gynnsam ställning, enär det
eljes under i ioo-talet var lekmännen, som visade sig mest intoleranta
mot kättare, hvaremot största toleransen fanns hos det högre klerus.
Påfvarna under iioo-talet voro ofta tidens mest toleranta män
gent emot häretici; för dem låg det stora kätteriet hos kejsaren,
fursten, baronen, som gjorde andliga ämbeten beroende af världslig
makt. På det sedligt-religiösa området hade det däremot visat
sig, att det ej var sa lätt att särskilja en kättare (t. ex. Peter
de Bruys) från en reformator (t. ex. d. h. Bernhard); bägge
kommo egentligen med samma sak. Lateransynoden 1179
betydde början till en omsvängning, till kyrkligt förföljande af
kättarna, dock utan dödsstraff. Med Innccentius III följde nu
den fulla omgestaltningen; den världsliga armen skulle af kyrkan
nödgas medverka till kätteriets undertryckande. Hädanefter
skulle kult och dogma bevaras orörda med det yttre våldets
hjälp. Detta går igen i all senare lagstiftning.
Platade då Innocentius III kätteriet så mycket ? Luchaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
