Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - D. Alb. Hauck. Motsatser inom den senare medeltidens kyrkobegrepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XVIII
D. ALB. HAUCK
från Wien, Nikolaus von Dinkelsbühl. Vi hafva i behåll ett tal
till konung Sigmund, som Nicolaus höll kort efter mötets
öppnande. Här anslås en helt annan ton. Nikolaus’ fasta
utgångspunkt är, att den stridande kyrkan är de troendes samfund,
hvilka dyrka Gud i rätt tro. I enlighet härmed jämnställes kyrkan
med det kristna folket. Hon består af de två stånden, det
andliga och det världsliga.
Men hvem skall leda kyrkan? Svaret är öfverraskande,
man känner sig nästan flyttad till Karl d. Stores eller den
protestantiska territorialismens tidehvarf. Ty man får ej höra ett
ord om påfve eller biskopar, utan Wienerteologen svarar
klart och tydligt: I kyrkan har Gud insatt konungen till sitt
folks högste ledare. Det bevisar konungens namn och ämbete
samt tidigare furstars föredöme. Att vara konung betyder att
regera, men att regera det är att leda folket till dess mål.
Nikolaus talar om ett trefaldigt godt, mot hvilket konungen skall föra
folket: det politiska: fred, endräkt etc.; det moraliska; detta består
i kunskap om det gudomliga, dygdernas utöfning, och den ende
Gudens dyrkan. Därför är det ej blott furstarnas uppgift att sörja
för fred och endräkt utan äfven för att den ende Gudens sanna
dyrkan offentligen predikas. Om han gör det, höjer sig folket
från dygd till dygd, från kunskap till kunskap, tills det
slutligen kommer i besittning af det tredje, eviga goda, den
fullkomliga saligheten (Mansi 28 s. 516 fif.).
Här ha vi ett helt annat betraktelsesätt af kyrkan än hos
kurialister eller episkopalister. Hvarifrån den stammar,
behöfver man knappt fråga. I likställandet af kyrkan med det
kristna folket se vi en af de äldsta tankar fortlefva. Men den
har fått en ny vändning. Ty det kristna folket är det till
en stat sammanslutna folket. Hvarifrån stammar då denna
förändring? I läran om de två stånden se vi ett arf från Hugo
af S:t Viktor. Men de två stånden äro ej längre husets två
väggar, utan det världsliga ståndets ledare har helt och hållet
tagit ledningen åt sig. Och åter måste man fråga: Hvarifrån
denna förändring? Svaret faller sig ej svårt. Nikolaus von
Din-kelsbiihl hade ej behöft åberopa Justinianus flera gånger för att
visa vägen till sina åskådningars källa. De härstamma från den
romerska rätten. Till den ställning, som Justinianus’ efterträdare
intogo i kyrkan, hänvisar Nikolaus den dåvarande kungen som
ett föredöme. Från denna ståndpunkt bedömer han äfven de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
