- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Tolfte årgången, 1911 /
xxiii

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - D. Alb. Hauck. Motsatser inom den senare medeltidens kyrkobegrepp

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MOTSATSER INOM DEN SENARE MEDELTIDENS KYRKOBEGREPP XXIII

känt till och användt Occam. Samma iakttagelse gör man hos
Konrad af Gelnhausen och Henrik af Langenstein. Faktiskt
har Occam i sin Dialog utvecklat det antihierarkiska
kyrkobegreppet. Han påminner om att ordet kyrka har olika
betydelser: det betyder ett hus af sten och en församling af troende.
Den kanoniska rätten betecknade det andliga ståndet som
kyrkan, men detta vore ej ordets skriftenliga betydelse. Ty
congregatio fidelium inneslöte både präster och lekmän. Frälsningens
förmedling genom prästerna vore ej nödvändig: ty genom
prelaternas tro blir ingen lekman salig, utan endast genom sin egen
tro. Därför kan visserligen kyrkan genom hierarkins förvillelser
bli så ödelagd, att man knappt kan känna igen henne. Men
hon kan ej tillintetgöras genom dem. Ty om det ock ej längre
funnes en enda fullvuxen, som hade tron, stannade dock Kristus
med sin nåd och kraft hos de döpta barnen. De hade dock
tron, för hvilken Kristus bedt, att den aldrig måtte upphöra,
(Dial. I 5, 29, s. 498; 35 s. 505; II, 10 s. 770).

Sålunda fingo de tankar, som Occam uttalat mot Johan XXII,
efter ett århundrade nytt lif. Men han var ej den enda
auktoriteten för kyrkomötespartiets män. Författaren till skriften De
viodis etc. citerar s. 179 en »stor teolog» som hemulsman för
sina åskådningar, utan att nämna hans namn. Han hade sina
goda skäl att förtiga detta, ty denne magnus theologus var,
som man redan för länge sedan anmärkt (Finke, Rom. Quart.
Sehr. 7 s. 227), ingen annan än Marsilius af Padua, den bland
kurialisterna mest hatade af 1300-talets opponenter. Marsilius’
statsberepp hvilade som bekant på folksuveränitetens idé. Han
härledde därur statens ovillkorliga autonomi i alla offentliga
angelägenheter. Då äfven religionen hör till dessa, blef kyrkan
ett rent andligt samfund: hon är multitudo fidelium, bildad af
alla dem, som Kristus förlossat (Def. pac. II, 2 s. 112; II. 6. s.
163). Hierarkin är ej väsentlig för kyrkan; väsentligt är blott,
att prästerna såsom apostlarnas efterträdare förkunna evangelii
sanning, förvalta sakramenten, förlåta eller icke förlåta synderna
(Def. pac. I, 19, s. 98, II, 4 s. 122 ff. II, 6 s. 153 ff.).

Marsilius har funnit sina idéer och bevisen för dem i N. T.
Men de voro ej fullständigt nya för världen. Redan Bonifacius’
VIII:s motståndare skilde emellan kyrkan såsom communitas
fidelium och congregatio clericorum. (Johan af Paris, de potest.
reg. et pap. 17, Goldast, Monarchia II s. 131)- Och just hos dem ser

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:04:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrkohist/1911/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free