Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - E. Linderholm. Om norrländska kyrkostadgar från 1500- och 1600-talen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM NORRLÄNDSKA KYRKOSTADGAR 2 3
en tid, som midt . i armodet lade största vikt vid ståt och
pryd-ning vid lifvets högtidligare tillfällen.
I Norrland var det ju ock gemenligen prästfrun, som efter
råd och lägenhet höll brudeskrud, smyckade och klädde äfven
den fattige soldatens brud. Jag kan icke neka mig anföra
åtminstone ett, som jag tror, för 1600 talets norrländska
bröllopsseder synnerligen karaktäristiskt exempel, så mycket mer, som
det visar, att det mellan folk och prästhus gafs äfven andra
relationer än de skrifna stränga kyrkostadgarnas. Det är
hämtadt ur ett bref1 1699 från den förträfflige förre
Nordingrå-pro-sten, kyrkoherden i Skellefteå A. BUSCH, riktadt till öfverste v.
Fersen med anledning af några soldaters klagomål mot
kyrkoherdens hustru för alltför dyr afgift för brudklädsel.
»Min hustru», skrifver BUSCH, »förklarar sig sålunda, att
soldaten och bruden komma till henne och begära, det hon
ville bruden hedra och väl kläda, då de utlofva, somliga mera,
somliga mindre, efter råd och villkor. Nu anlägger min hustru
sin högsta flit dem att adjustera med bästa kläder, som hon
hafver. Och händer aldrig, att icke någon skada är gjord, så
på sidentygskjortlar och tröjor som smycken, perlor, granater
och annat smått, som kostar stora penningar .. . Nu kan en
säja: Man borde intet sätta på dem så fina kläder. Hvarpå
svaras, att det sker efter vederbörandes egen begäran. Och
där annorledes skedde, vore intet väl, utan då hade man äfven
förtal och skam att förvänta, lika som en intet ville göra
soldatens brud så stor ära som en bondes brud, hvilken skall
klädas först om lögerdagen, förr än de gå i kyrkan och sedan
fullkomligen om söndagsmorgonen. Sedan skall en vara, som
bruden afkläder och tager brudrustningen tillbakas. Allt detta
— heter det till slut — afgår intet utan stort besvär,
bekymmer och särdeles åhåga.»
Dylik ståt sattes synnerligen högt, men var icke det
förnämsta. Det var krona eller krans såsom ärbara jungfrurs
skrud. Dess förbjudande skulle därför i ty fall också bli
ett nog så allvarligt den kyrkliga tuktens medel. Detta
tuktoris tillgreps ock. Så stadgades på Strängnässynoden 1583, att
»enkior och löseköner skole icke vigias medh krans eller krona,
utan medh dook».2 Och 1584 beslöts: »Ingen lös-kona skall löpa
1 Finnes i S; 162 b i Upsala Universitetsbibliotek.
2 SS A. II, s. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
