Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - E. Linderholm. Om norrländska kyrkostadgar från 1500- och 1600-talen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM NORRLÄNDSKA KYRKOSTADGAR
45
en kvinna, hvilken bekände sig stå i samma förhållande till
sa-tanas, hvilket vi ofvan lärt känna.1
I Umeå rannsakades 1598 för trolldom tre kvinnor, af hvilka
två, mor och dotter, afrättades, på folkets förbön benådade från
elden till svärdet. Äfven här finna vi de typiska
blåkullafärderna och de stora samkvämen i Blåkulla. Också gjorde satan
modern »en trollkatt», hvarvid »han skar sig i fingret och dröpte
tre droppar blod på katten och bad henne se bort. Och när
hon såg tillbaka, var han [katten] lefvandes och lopp genom
dörren.»2 Bäran, ty trollkatt är blott ett annat, möjligen tidigare,
namn för samma sak, finnes sålunda redan på 1590-talet äfven i
öfre Norrland.
Då sålunda icke blott olika slag af naturlig utan äfven
dämo-nistisk magi med dess Blåkullafärder bevisligen förefinnes i
Norrland på 1590-talet, synes det mig mycket möjligt, att de
norrländska stadgarnas bestämmelser om blåkullaresor och bäror
kunna ha föranledts, om icke direkt af 1590-talets fall häraf, så
dock af andra oss okända sådana från 1600-talets förra hälft, så
mycket sannolikare, som det å andra orter ges fall af verkligt
häxväsen under sagda tid. Hvad som ger den norrländska
stadgans § 1 sitt stora historiska intresse, det är, att den
sannolikt är vår äldsta kyrkliga stadga, som känner blåkullafärder.
Till en jämförelsevis sen tid kunde man frestas att förlägga
de intressanta försöken i § 44 och 45 att lära barnen läsa
innantill genom att under kyrkosången låta dem följa med och se i
psalmboken. Några bestämda slutsatser vågar jag icke draga
häraf. Anmärkningsvärdt är, att den sedermera i kyrkostadgar
ofta förekommande benämningen kyrkoväktare, hvilken vi finna i
1653 års stadgar, ännu icke förekommer för de ordningsmän,
som stadgan omtalar i § 45.
Stadgandet i § 42 om kyrkovärdarnas och kyrkoherdens
plikt att hafva inseende med de fattiga i sockenstugan liksom
ock frånvaron af alla bestämmelser om tiggarbref, hvilka eljes
ofta äro i fråga, kunde ock fresta till en jämförelsevis sen
datering, nämligen efter 164.2, hvilket års tiggarordning3 påbjuder
1 O. Holmström, Ärkebiskop Abrahams räfst. I Skrifter utg. af
Kyi-kohistoriska föreningen. IV: 1, s. in f. Se ock Jordan Andersson,
Studier i Linköpings stifts odlingshistoria.
Nordlander a. a. s. 358.
3 Stiernman, Commerce- etc. Förordningar, II, s. 357.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
