- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Tolfte årgången, 1911 /
53

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - H. Lundström. Äkta martyrakter från de första århundradenas kristendomsförföljelser. III. Apollonius’ martyrium. (Jfr K. Å. IX, 1 ff.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÄKTA MARTYRAKTER FRÄN DE FÖRSTA ÅRHUNDRADENA 53

öfverste för lifgardet var han på sin tid romerska rikets
mäktigaste man. Uppenbarligen önskade han bringa processen till en för
Apollonius lycklig och därmed också för hofvet behaglig utgång.

Perennis’ första åtgärd var att låta gripa anklagaren och
under tortyr tvinga honom att upprepa sin anklagelse — såsom
lagen föreskref skulle ske, då angifvaren var slaf. Därvid gick
det ej bättre än att angifvaren fick sina ben sönderkrossade
genom ett måhända afsiktligt tillställdt missöde.

Därpå framförde Perennis i egen person den anklagade
Apollonius inför den romerska senaten. Trots den dåvarande
kejsarens likgiltighet för trossaker och obenägenhet mot blodiga
förföljelser af de kristna, ägde kejsar Trajani lag i det bekanta
reskriptet ännu sin fulla giltighet, hvadan en om kristentro
verkligen öfverbevisad person måste dömas till dödsstraff. Så
mäktig Perennis än var, vågade han icke utan vidare eller utan
den romerska senatens godkännande upphäfva nämnda
lagbestämmelse eller helt enkelt frigifva den anklagade. Men han
hoppades att tack vare sitt eget inflytande, de personliga
förbindelserna mellan den anklagade och enskilda ledamöter
af den kejserliga senaten samt slutligen ock till följd af det
goda intryck, som Apollonius enligt öfverstens mening måste
göra på den lysande församlingen af Roms senatorer, tack vare
allt detta — säga vi — komma därhän, att senaten skulle
befinnas villig att upphäfva de gamla rigorösa lagbestämmelserna
mot de kristna.

Inför senaten (jfr kap. i) uppfordrade därför Perennis den
anklagade att uppgifva de grunder, som utgjorde stöd för hans
vägran att offra till gudarne och kejsaren. Men tydligen till sin
mäktiga gynnares ledsnad och förargelse aflade Apollonius ett
så oförskräckt och frimodigt vittnesbörd om sin tro, att Perennis
skyndsammast lät bortföra honom (kap. 10) och den sannolikt
upprörda senaten på nytt bekräftade den gamla bestämmelsen:
»en kristen får icke låta se sig någonstädes.»

Den följande processen förlöpte enligt stadgade rättsformer,
alltså icke längre inför senaten utan såsom offentliga
rättsförhandlingar inför Perennis ensam. Tålmodigt åhörde han
Apollonius’ manliga, karaktärsfasta vittnesbörd — den bildade
mannens noga öfvervägda uttalande — aflagdt utan hvarje
osten-tation eller öfverspändhet. Väl förberedd och med glädje går
martyren i döden för sin tro, men är därför icke på något sätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:04:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrkohist/1911/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free