Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Elof Haller. Bidrag till den kyrkliga lagstiftningens historia i Sverige under 1700-talet - I. Lagstiftning rörande sabbatshelgd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 2
ELOF HALLER
afsett. Knappt sju år hade förflutit efter utfärdandet af stadgan
om eder och sabbatsbrott, innan konungen fann sig föranlåten
att uttrycka sitt missnöje med de många öfverträdelser af denna
stadga, som ägde rum i hufvudstaden.1
Liknande klagomål framfördes ofta af prästerskapet vid
riksdagarna under 1700-talet, särskildt i de allmänna besvären.
I kungl, resolutionen på prästerskapets besvär, daterad d. 10 mars
1719, förbjudas allvarligen »privatfolks resor och världsliga
sysslor eller offentliga uppbåd till möten, utskrifningar, skjutsfärder
och gärders förande» på sön- och helgdagar; oundvikliga resor
och uppbåd må äga rum, endast »där yttersta nöden så tränger»,
och först då gudstjänsten är hållen. I samma resolution utlofvas
ett förnyande af de förut angående eder och sabbatsbrott
utfärdade förordningarna. Samma löfte upprepades i kungl,
resolutionen d. 14 juni 1720 på prästerskapets besvär2. I denna
resolution inskärptes särskildt, att den föreskrift, som
kyrkolagens kap. 11 § 2 innehöll, noggrant skulle tillämpas. Denna
föreskrift innebar, att »den, som motvilligen sig öfver år och dag
ifrån Herrens nattvard håller, skall anses och tilltalas som en
okristen, emot hvilken må förfaras på det sätt, som om
uppenbar skrift och bann förmäldt är».
Vid riksdagen 1723 framburos nya klagomål öfver
söndagens ohelgande, nu i Stockholms konsistoriums besvär. Särskildt
anhöll konsistoriet, att källare och ölkrogar måtte hållas stängda,
och att »det oanständiga körande och åkande, som under själfva
gudstjänsten på sön- och högtidsdagar såväl af resande folk som
sämre ståndspersoner föröfvas, må behörigen blifva hämmadt
och inskränkt». I kungl, resolutionen (d. 23 december 1723)3
på dessa besvär hänvisas till de förordningar i frågan, som
redan utfärdats, och inskärpes, att de noggrant borde iakttagas.
I konventikelplakatet af d. 12 januari 1726 hänvisas äfven
till 1687 års stadga om eder och sabbatsbrott »till
förekommande af ogudaktigt lefverne med spel och dryckenskap på krogar
och källare om sön- och helgdagar». Öfverträdelser af nämnda
stadga skulle lagligen beifras. Frågan om sabbatens ohelgande
förekom äfven vid 1726—27 års riksdag. Detta ohelgande,
1 Anjou, Svenska kyrkans historia ifrån Upsala möte, s. 531.
2 Jfr Prästeståndets prot. den 21 april 1720.
3 Transsumt af den kungl, resolutionen i Publikation ang. sön- och
helgdagars helgande, dat. Stockholms rådhus den 5 juni 1724 (årstrycket).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
