Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - E. Linderholm. Sven Rosén. Skrifter (forts. fr. föreg. årg.) - Om världsliga präster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TO
MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
bunds salt, emedan det förbinder högen och gemötet med Gud och
aktar hans förbund högre än all i vverldskärlek giord försäkring
(Dan. 6: 7—9, 25—27; 2 Chron. 13: 5 seqq.1);
f) man bäre det så til öfwersta prästens Jesu söner, förenandes
sig med deras böner, som för käraste lifwet icke töras, eij heller wilja
bära fram en främmande eld (Levit. 10: 1, 2—7);
g) man hafwe detta offret til elden på altaret, i förening med
prästens Christi rena eld fullborde man offret, följandes Christi
fotspår (Matth. 22: 21, 34, 46; cap. 23).
h) Detta är et offer, som wäl luktar för Herranom. Guds
inflödande frid och Andans witnesbörd kommer tilbaka med försäkring,
at Abels offer är godt men Cains ondt (Ebr. 11: 4; 1 Joh. 3: 11—13).
Widare säger då Christus2 genom David i 1 Sam. 26: 19: »Men
om menniskiors barn upreta tig emot mig (såsom offta sker, Dan.
6: 6—15, Joh. 19: 15), så äro de förbannade för Herranom (de wilja
intet wälsignelsen och kärleken, utan löpa sielfwe in i wrede och
förbannelse, Ps. 109: 16—20, Act. 9: 5, cap. 4: 27), at de på denna dag
hafwa fördrifwit mig (d. ä. de jaga och predika mig utu det landet,
som Guds wisa försyn satt mig uti, Matth. 25: 41—45; Ps. 37), at iag
icke må blifwa i Herrans arf wedel. De säija: Gack bort ochtiena andra
gudar.» I sin blindhet, så mycket de förmå, utestänga de mig, (eller
mina medlemmar) från Fadrens arf och söka förleda mig från hans
sanna och rena tienst (Matth. 23: 13; 2 Chron. 20: 11, Apoc. 13: 16,
17). De säija: Wi ärom Herrar, wi hafwom rätt och wiljom intet
härbergera tig eller tina lärjungar, emedan tu så fast resolverat at
draga til Jerusalem (Luc. 9: 51, 53; Joh. 4: 20—24; Es. 47: 7, 8). Så
talar, giör och lider Jesus än i dag. Sielfwer i sin höga person kan
han wäl intet mer dödas, utan är lefwande och regerande å alla orter,
tröstandes sina qwarlemnade barn därmed, at hans fader gifwit honom
all makt til at döma, i Swerge jämwäl (Joh. 5: 22, Matth. 28: 18, 20).
I lemmarna, som på jorden äro främlingar, lider Jesus saktmodeliga.
Jag påminner ännu en gång ( § 8), at fastän Jesus wid sanningens
bekännelse förkunnade de phariseer och skrifftlärde, hwad för et weh
och förbannelse hwilade öfwer dem, så war dock hans hiärta förutan
bitterhets galla. Han war så fiärran ifrån at önska förbannelse
öfwer sina fiender, at han sielfwer för dem smakade dödsens galla och
förbannelse. Huru ömt ropade icke han: »Jerusalem:1:, du som
dräper propheterna — — —, huru offta har iag welat församla tin barn »
1 T. 269. ’ T. 269 Jesus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
