Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - E. Linderholm. Sven Rosén. Skrifter (forts. fr. föreg. årg.) - VIII. Om evangelisk tolerans i religionsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J><?
MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
För öfrigit lemnar iag min land-lösta båt för Guds wind och styre,
såsom den der intet bor på jordene, utan kan tala opartisk sanning1 om
den borgerliga tolerancen. Jag är intet mon om æconomiska skiäl
för densamma på holländskt maniere, oaktadt det intet wore illa at
påminna, det ärchebiskopen i Saltzburg giorde sino lande en
ansenlig skada, då han för några år sedan förjagade tusend-tals
godainwå-nare. Sammalunda skulle det ock skie i Swerige, om alla de
hundrade, ja wäl någre tusende woro uppenbare, som i kundskap och theorie
differera från prästernas orthodoxia; at förtiga at det ibland
prästerna sielf wa äro nu för tiden ganska månge spenerianer och
hallen-ser, hwilke åtminstone i löndom förkasta theologiam irregenitorum
samt med andra schellwigianorum ochfechtianorum werldsliga satser.
§ 24. Men iag concentrerar min demonstration i följande
sanning och bekännelse:* Christus Jesus, som är en närwarande Herre
öfwer himmel och jord, tycker intet om, at Sweriges präster förfölja,
fängsla och förjaga hans kära barn och klena fåhra-hiord(Act. 9:4,5).
Ja, än mera, om de för wilfarelse i läran angifne och dömde icke
hade ena lefwande tro på Christum, så wore dock likwäl hans tålamodiga
sinne likmätigt at tåla redeliga undersåtare och stilla menniskior på
jorden eller i landet, derest Gud satt dem, til des hans tid kommer
at dömma och exseqvera effter sin egen wishet och makt. Bewis härpå
ligger uppenbart i Matth. 13:24—30,37—43, derest Christus lärer
oss, at hans faders långmodiga sinne är sådant, at hins ondas barn
(otrogne och werckelige kättare) tolereras här i werlden, på jorden,
derest de kunna lefwa och bo, åtniutandes fadrens almenna
godhet i naturens rike (Matth. 5: 45, Ps. 73). Hwarföre ock
werlds-lig öfwerhet såsom Guds betiente i naturens rike icke bör jaga
menniskior från deras jord, nemliga der Herrans försyn låtit
dem födas bo och wistas, allenast de gifwa konungenom hwad
honom tilkommer och wisa den trohet, som hos en undersåte
jämwäl af naturliga krafft er finnas kan. En sådan uttydning af
Jesu rena läro i anförda rum kan åtminstone af lutheraner icke
förnekas, ty Doct. Luther sielf förklarar det så för dem: »Detta
evangelium lärer oss, huru wi oss emot kättare och falska lärare
skicka skolom. Christus säger uppenbarliga: Låter bägge wäxa
intil skiörde-tiden. Wi skolom intet utrota eller förjaga dem. Med
Guds ord skal man här endast drifwa saken. Nu wil man med wåld
drifwa ut ogräset, likasom wore wi de samma, som kunde regera
öfwer hiärtan och andar och liksom ägde wi den förmågan at giöra dem
1 T. 269 ocli N. 1637 opartiska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
