Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, granskningar och anmälningar - Hj. Holmquist. Englands brytning med Rom enligt nyare engelska handböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igo L1TTERATURÖFVERSIKTER
som mot den katolska, med sin revolutionära bibelteori
omöjliggörande all kyrklig auktoritet och kyrkligt vägledande verksamhet.
Men reformationens seger i England betydde ej heller
lollar-dernas slut. De fortlefde, fast under annat namn, i kalvinismen
och puritanismen, vunno ett ögonblick tillräcklig styrka för att
kasta engelska kyrkan öfver ända; efter den triumfen har deras
kraft mattats, men de finnas allt fort kvar, och det torde åtgå
ännu ett par generationer, innan deras inflytande är slut.
—-Denna uppfattning af lollarderna som fortlefvande i kalvinsk
och puritansk opposition mot engelska episkopalkyrkan må
gömma något af sanning; med den svartmålning af den
medeltida lollardismen, som G. gifvit, blir kombinationen i det hela
lika ohistorisk som misskännande i fråga om kalvinismens
innebörd. Och om man ger den medeltida lollardismen en enligt
min mening mera rättvis uppskattning som väsentlig
förmedlare af Wycliffes reformatoriska verk, så ligger den af Pollard
och andra forskare företrädda, af dokumenten stödda meningen
vida närmre: att de engelska kyrkoreformatorerna, Cranmer ej
minst, i hög grad voro influerade af lollardismen, och att den
därför så långt ifrån var den engelska reformationens fiende,
att den väsentligen fann sin slutpunkt i denna reformation.
Första bandets andra hälft behandlar »den kungliga
Suprematien». Här utvecklas närmare författarens ofvan skisserade
uppfattning af reformationen som en tyrannisk akt af Henrik VIII
och ej som en utveckling af lollardismen. Här möta ock
karakteristiker af de ledande männen: Gardiner, Cranmer, Cromwell
m. fl. Förf. lägger tonvikt på, att Henrik VIII indirekt
uppmuntrat det lollardiska kätteriet, sedan det genom Tyndales
bibelöfversättning väckts till nytt lif. Beträffande skilsmässan
söker han bevisa, att efter Campeggios legation i England 1529
Henrik VIII en tid var besluten uppgifva hela saken, och att det
var främst Cranmer och sedan Cromwell, hvilka eggade upp
honom till nya försök; så kan Gairdner välta en del af ansvaret
för brytningen med Rom på den för honom osympatiske
Cranmer. — Händelsernas gång följes i raska drag till blodiga Marias
död, hvarpå infogas ett kapitel om, huru det skedda
betraktades under Elisabets tid (martyrologisten Foxe och en kritik
af hans värde som historisk källa, m. m.). Så följer en
afdelning om kyrkan och heretici (=lollarder och lutheraner) samt
kyrkan och martyrerna ( = katolikerna). I denna del upptages
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
