Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, granskningar och anmälningar - Hj. Holmquist. Englands brytning med Rom enligt nyare engelska handböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anmälningar och granskningar i8j
till den påfliga etiken». Jämsides med den yttre brytningen
skedde ock en inre förvandling, i mycket anknytande sig till
Wycliffes verk. Dennes arftagare lollarderna hade aldrig dött
ut; vid början af 1500-talet togo de nytt uppsving i samband
med den antipapala och antiklerikala stämning, som utbredde
sig öfver England. »Kyrkans missbruk hade omkr. 1520 gjort
henne mera impopulär än hon någonsin förut eller efteråt varit
i England.» När så reformatorerna framträdde, följde de ock i
stor utsträckning dc af Wycliffe tecknade linjerna; Cranmer,
Hooper, Ridley m. fl. af ledarna hade i verkligheten fått så
mycket direkt genom lollardismen, att Wycliffe snarare än
Luther kan betraktas som den engelska reformationens
morgonstjärna.
I brytningen med påfvedömet handlade Henrik VIII från
början med målmedveten klarhet; och han hade frivilligt stöd
af det långa reformationsparlamentet, hvilket ej var så viljelöst
undfallande som Gairdner anser. Cranmer hetsade sålunda ej
en till återtåg besluten konung att fortgå i kampen; och Cr.
trädde ej i kungens tjänst som ett viljelöst eller bakslugt
verktyg för dennes lidelse. Cr. har ställt sig till Henriks förfogande,
emedan han med personlig öfvertygelse omfattade konungens
kyrkopolitik och delade dennes skrupler om äktenskapet med
Katarina. Det är enligt Pollard partisk historieskrifning, när
katolikerna och höganglikanerna beteckna ärkebiskop Warham,
hvilken af fruktan för Henriks straff lånade sig att genomdrifva
den kungliga Suprematien i konvokationen, ehuru han ogillade
den och kort därefter dog i ruelse, med titeln »den helige och
vördnadsvärde», under det att de däremot beteckna Cranmer,
hvilken i enlighet med sin öfvertygelse verkade för samma
supremati, med tillmäiet förrädaren mot sitt stånd och sin kyrka.
Gairdner synes nu visserligen få rätt gent emot Pollard i en
detalj, nämligen att Cranmer före utnämningen till ärkebiskop
varit huskaplan hos Anna Boleyn eller hennes fader. Men att däraf
draga slutsatsen, att Cr. varit af dessa köpt till att åstadkomma
äktenskapet mellan Anna och Henrik, saknar all grund.
Cranmer var enligt Pollard för öfrigt vid denna tid helt säkert icke
ännu lutheran utan mera wycliffit, äfven om han påverkats af
lutherska tankar. Hvad som dref honom att, om ock med
mycken inre ovilja, mottaga ärkebiskopsstolen var öfvertygelsen,
att kyrkan skulle vinna mera än förlora genom en nära förbin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
