Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, granskningar och anmälningar - Hj. Holmquist. Englands brytning med Rom enligt nyare engelska handböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8o LITTER ATURÖFVERSI KTER
i boken blott som en kortfattad »summary». Hole’s ståndpunkt
är oafkortadt anglikansk, men ock utprägladt reformationsvänlig,
mer än t. o. m. Pattersons. Det mest tilltalande i boken
bredvid pålitligheten i fakta är sträfvan att vara rättvis och
objektiv i omdömena och söka tänka sig in i olika riktningar utan
att hemfalla till kylig likgiltighet för ståndpunkten. Visserligen
lyckas förf. ej alltid genomföra denna princip; så t. ex. gör han
knappast rättvisa åt puritaner och metodister. Men å andra
sidan är ej lätt finna en i sin korthet mera träffande kritik ai
högkyrklig ensidighet än Hole’s framställning af Oxfordrörelsen.
Och hans teckning af reformationsrörelsen och brytningen med
Rom formar sig till en indirekt men starkt öfvertygande
polemik mot Gairdners och höganglikanismens historiebetraktelse.
Så t. ex. visar han, huru från Colet fram till Tyndale var ett
aktivt och sjudande reformverk i England, utan att Henrik VIII
alls synts till i de kyrkliga frågorna; att taga detta faktum i
sikte, säger han, är det bästa svaret till påståendet, att den
engelske reformationen blott har Henrik VIII att tacka för sin
födelse. Träffande är Hole’s betonande af, att England
saknade en reformator motsvarande Luther eller Zwingli, men att
som dessa mäns motsvarighet i England trädde Tyndales nya
testamentet på engelska; detta snarare än någon man är källan
till Tudor-reformationen. Hole framhäfver Cambridge-kretsen
af lärde som första hufvudhärden för lutherska tankar, fast han
ock gör gällande, att de ännu vid brytningen med Rom icke
kunde betecknas som lutheraner i full mening; så t. ex. hade
de ännu ej alls satt transubstansiationen under debatt. H. anser
det icke bevisadt, att Anna Boleyn var upphofvet till Henriks
skilsmässoplan. För öfrigt fördelar han ansvaret för denna fula
historia rättvisare; det var två katolska ärkebiskopar, som förut
understödde planen (Warham och Wolsey), två lärda katolska
ifrare och blifvande biskopar (Gardiner och Fox) understödde
den sedan o. s. v.; den katolska kyrkan kan ej välta bort sin
anpart af skuld. Författarens sympati är sedan vid de stora
akterna mot Rom 1531—34 afgjordt på Henriks och Cranmers
sida. Först Hole klargör rätt skillnaden mellan »prästerskapets
underkastelse» 1532, som var ett konvokationsbeslut, och »Act
of Submission» 1534, som i skärpt form gjorde 1532 års
underkastelse till ett parlamentsbeslut. H. afskyr naturligen Henriks
grymhet gent emot edsvägrande katoliker, men presterar eljes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
